Mätningar Radio

Skrivet av Arne Larsson

 

När flygvapnet bildades 1926 övertogs radioutrustningar från armén och marinen. Mätutrustningarna utgjordes då huvudsakligast av ampere- och voltmetrar.

Under 40-talet fanns signalgeneratorer och frekvenstidräknare. Underhållet bestod då av översyner på förband där man vart annat år plockade isär radioutrustningarna, putsade reläkontakter och justerade relägap mm samt mätte mottagarnas känslighet och avgiven effekt från sändarna. Modulationen kontrollerades med oscilloskop. Reparationer utfördes på centrala verkstäder.

 

 50-talet och början av 60-talet kännetecknades av samma upplägg men nu fanns det tillgång till fler instrument där man noggrannare kunde avläsa utrustningarnas egenskaper. Fortfarande utfördes underhållet på enskilda apparater.

 

 Under andra halvan på 60-talet började underhållsmetodiken att ifrågasättas. Radiotekniker som flyttat över till CVA från Västerås hade utvecklat en egen teknik. För funktionskontroll tonades ett AAA… i mikrofonen (där sinusformen kontrollerades på ett oscilloskop) och som skulle ge en acceptabel modulationsgrad om allt var rätt injusterat.

 

Signalomformare 1225 hade införts för fjärrkanaler. Här kunde tränade radiotekniker tona en sinussignal på 1225 Hz och få sändaren att nyckla.
(I bland kunde trafikledaren få till samma signal vilket fick oönskade effekter).

Som ersättning för detta togs ”Nivåföreskrifter” fram i slutet av 60-talet där en LF-signal på 1000 Hz anslöts till mikrofoningången och hela funktionskedjan kunde kontrolleras inklusive sändarnas modulationsgrad. Detta var starten för funktionsunderhåll av radio.

 

På 70-talet kom radioutrustningar med halvledare. Detta medförde att sensorer kunde byggas in i radioutrustningarna och mätdata för underhållet avläsas på inbyggda instrument. Behovet av enskilda instrument minskade dramatiskt samtidigt som tillförlitligheten och medeltiden mellan fel ökade.

 

Redundanser infördes som medförde att förebyggande underhåll för de stora systemen inte behövdes utan man kunde invänta fel på radiofunktionen. I samband med detta infördes funktionsunderhåll för att kunna lokalisera felaktig materielenhet i funktionskedjan.

 

Funktionsföreskrifter togs fram som tillsammans med R-kort (Radiokort) underlättade felsökningen i funktionskedjan. Nu reducerades instrumentbehovet på fältet ytterligare och reparationer utfördes återigen vid huvudverkstad.

 

 

Exempel på R-kort 
Större bild

 

 

Utvecklingen av mer avancerade instrument hade ökat bland annat i form av spektrumanalysatorer, oscilloskop med vars hjälp som man kunde analysera pulsförlopp och Radioprovare. De senare innehöll en kombination av instrument som behövdes för att kontrollera radiomottagare, radiosändare och sändtagare. Denna typ av instrument kunde styras med programvara och resultaten av mätningarna kunde analyseras med hjälp av en ansluten dator.

 

Under 70-talet fick ”CVA” en radioprovare, Stabilock Radio Telephony Test Set från Slumberger, som Michael Strand vid ”CVA”  programmerade med en extern dator. Vid ett tillfälle skulle en prototypkontroll utföras på Sändtagare Ra-529 från Becker Flugfunkwerk som bland annat hade en syntesoscillator som kunde styras från en extern dator. Sändtagaren kunde ställas in på 720 radiokanaler och vi bestämde oss för att testa varje kanal.

 

Programmeringen utfördes och kontrollen pågick under en tid (kontinuerligt dag och natt) och resultatet lästes av. Bilden nedan visar mottagarens känslighet som för 15 kanaler inte innehöll specificerade krav. En så omfattande manuell mätning hade tidigare inte utförts och radioleverantören togs sig för pannan när dom såg resultatet.

 

Nu hade ett stort tekniskt steg tagits.

 

Stabilock Radio Telephony
Test Set 

Större bild

Resultatet för mottagarens
känslighet 

Större bild