Aktuell tidsperiod

 Navigeringsradar PN-50/A  -  Notis
 

PN-502/A, PN-503/A, PN-504/A, PN-505/A, PN-506/A och PN-507/A

Flygburen utrustning för navigering på 1950- och 1960-talen.
 

 

Navigeringsradar PN-50/A

 

PN-50 S/M-enhet

 

PN-50 Avståndsinstrument

 


PN-50 var en vidareutveckling av Rebecca Mk8 tillverkad av Murphy Radio i England

 

 

PN-50/A bildsidor

 

Kort beskrivning

PN-50 var en flygburen radarutrustning som användes för navigering i en rad av flygvapnets flygplan under 1950- och 1960-talen. Det var ingen egentlig radar utan en fråga/svar-utrustning.

Tillsammans med navigeringsfyr PN-51 och landningsfyr PN-52 gav den flygföraren uppgifter om avstånd och riktning till fyrarnas läge respektive landningsbanans sättpunkt.
 

PN-50 var uppbyggd av sex enheter:

  • Sändar- och mottagarenhet (S/M-enhet)
  • Tidaxelenhet
  • Spänningsstabilisator
  • Manöverlåda
  • Indikator
  • Avståndsinstrument

 

Till dessa fanns en mängd monteringsbäddar, som var i olika utförande beroende på i vilken flygplantyp enheterna var monterade.

Kommunikationen mellan PN-50 och radarfyrarna skedde med pulsade signaler på ultrakortvåg, VHF. Flygföraren valde fyr genom att ställa in fyrens frekvens med manöverlådans kanalväljare.

Med manöverlådans funktionsväljare kunde flygföraren välja navigerings- eller landningsfunktion. Information om avstånd och riktning presenterades på avståndsinstrumentet och indikatorns katodstrålerör.

I navigeringsfunktion bestämdes riktning och avstånd till navigeringsfyr PN-51 med hjälp av frågepulser som sändes ut av PN-50 och som besvarades av PN-51. Fyren sände ut signalen via en rundstrålande antenn och i flygplanet togs signalen emot via två antenner, en på vardera vingen. Tiden mellan utsänd frågepuls och mottagen svarspuls utgjorde ett mått på avståndet.

På samma sätt erhölls avstånd till landningsfyr PN-52, men riktningsinformation utvärderades från två av fyren i banriktningen utsända signallober som togs emot av en rundstrålande antenn på flygplanet.

 

Navigeringsfyr PN-51 fanns på flygvapnets baser och var ofta placerad på den högsta punkten.
 

Landningsfyr PN-52 var placerad intill basens landningsbana och hade riktantenner som skapade lober som var riktade mot inflygningsriktningen.

Flygföraren ”tog plats” med hjälp av navigeringsfunktionen och landade sedan med stöd av landningsfunktionen.


PN-50/A fanns i 6 olika konfigurationer PN-502/A, PN-503/A, PN-504/A, PN-505/A, PN-506/A och PN-507/A. De skilde sig i huvudsak åt genom olika monteringsbäddar som var konstruerade för att passa i olika flygplan.
PN-507/A var gjord för att drivas med 115V, 400Hz
.

 

För funktionskontroll och översyn av Navigeringsradar PN-50 fanns speciella provningsutrustningar för förband och central underhållsverkstad. Se Provningsutrustning PN-50.

Källa:

Beskrivning Radarnavigeringsutrustning PN-50A.

Utgiven av Flygförvaltningen 1960.


2012-05-03. Uppdaterad 2018-04-12/GSg