Klicka här för att komma till AEF:s Startsida! 


Operativ Tidsperiod


                     /-----------------------------/

--|----|----|----|----|----|----|----|----|----|--
      1950      1960      1970      1980      1990

 

 

Strilsystem m/60

 

 

 

 

 

 

Operatörsrum PS-08 (Dick)

Operatörsrum PS-08 (Dick)

 

 

 Lfc typ 1 Rrjalhytt

Lfc typ 1 Rrjalhytt

 

 

 

 Lfc typ 2, ”Kyrkan”.

Lfc typ 2, ”Kyrkan”.

 

 

 

 Operatörsrum PS-65

Operatörsrum PS-65

 

 

 

 

 Radarstation PS-66

Radarstation PS-66

 

 Radarstation PS-15

Radarstation PS-15

 

 Radarstation PS-860

Radarstation PS-860

 

 Radiosändare Fmr-10

Radiosändare Fmr-10

 Radiolänkantenner
Radiolänkantenner

 

 

Robot 68
Robot 68

 

Bakgrund

Under 1953 mottog flygvapenledningen information från England om att tyngdpunkten i en framtida stormaktskonflikt skulle ligga inom ”luftkrigområdet”.

Flygplanen kunde med readrift flyga mycket snabbare och operera på högre höjder. Målsökande luftvärnsrobotsystem skulle kunna användas mot mål på höga höjder. Effektivare radarsystem kunde med större noggrannhet identifiera mål på betydligt högre höjder.

Med digitalteknik förutsågs att jaktflyg och robotar skulle kunna styras mot mål på näst intill realtid. Möjligheterna var hisnande. Ett samarbete inleddes med MOD i England.

 

Samma år startades här i Sverige utredningen Spaning och stridsledning i luftförsvaret (SOS). SOS blev en övergripande och mycket omfattande utredning rörande frågeställningar om datainsamling samt framtagning och presentation av informationsunderlag.

Särskilda studier gjordes av möjligheterna att använda automatiska hjälpmedel för målföljnings- och stridsledningsberäkningar. 1954 överlämnade CFV till ÖB en utredning innehållande en första skiss till ett nytt system som kom att benämnas ”Kristallkulan”. Detta blev starten för Stril-60.

Stril 60 var ett unikt ledningssystem för luftstridskrafterna. Systemet var mycket komplext och här berörs enbart de markbaserade delarna.

 

1955 köptes fyra radarstationer PS-08 från England som samgrupperades med höjdmätare PH-12 och installerades vid Östersjökusten.

Radarstationerna installerades med var sitt operatörsrum. Med den på sin tid enorma räckvidden av 400 km vidgades luftförsvarets horisont väsentligt och med de nya kraftfulla radarstationerna konstaterades att verksamheten över Östersjön var mer omfattande än man trott.

I mars 1959 fick SRF (SRT) i uppdrag att ta fram ett digitalt målföljningssystem med dataledning i form av styrdata av flygplan 35 från de fyra PS-08 platserna.

Det fick namnet Stril m/59 och var med internationella mått ett tekniskt mycket avancerat system. Detta var ett provsystem som bekräftade att den nya tekniken fungerade.

 

Ledningscentraler

Kärnan i Stril 60 var ledningscentralerna där de stora var Lfc typ 1. Avsikten var att bygga fyra Lfc typ 1, men av ekonomiska skäl reducerades antalet till två. I stället moderniserades tre Lfc M/50 som dock fick betydligt enklare ledningsmöjligheter. De benämndes Lfc typ 2.

 

Under projekteringen av Lfc typ 1 stod det klart att informationsmängden var för stor för Lfc att klara av varför ytterligare anläggningar behövdes för att filtrera informationen från luftbevakningsstationerna. Lösningen blev det som internationellt kallades LAFC (Low Altitude Filter Centre) och som på svenska blev radargruppcentraler, Rrgc.

Åtta fasta radargruppcentraler (Rrgc/F) och fyra rörliga (Rrgc/T) anskaffades. Den första driftsattes 1966.

 

Radarstationerna PS-65 och PS-66 försågs med operatörsrum med plats för Radarobservatörer (Rrobs) som, när de var i operativ drift, rapporterade till Rrgc/Lfc typ 1.

 

Vid radarstationerna PS-15 fanns ett operatörsrum som i begränsad omfattning kunde användes.

Det tekniskt största och viktigaste delsystemet i ledningscentralerna var databehandlingsutrustningen (DBU).

Med hjälp av denna utrustning presenterades informationen från radarstationerna som identifierades varefter beslut togs om insats. Detta överfördes med styrdata över Radiosändare Fmr-10 till jaktflygplanen.

 

Radar

1954 tillsattes en luftförsvarsradarutredning (LFRU) för att utreda hur de framtida radarstationerna skulle utformas.

Den första radarstationen som anskaffades efter LFRU:s normer var fyra höghöjdsradarstationer PS-08. Ytterligare behov av höghöjdsradar fanns varför nio radarstationer PS-65 inköptes och började att installeras under mitten av 60-talet.

 

Detta följdes av anskaffning under andra halvan av 60-talet av fem radarstationer PS-66 som var en kraftfull medel- och höghöjdsradar. Nu hade behov av en låghöjdsradar uppstått vilket resulterade i att 15 radarstationer PS-15 anskaffades och började installeras under slutet av 60-talet.

 

Utredningen SUS 70 framhöll att en störfast radarstation som kunde motstå fysisk bekämpning behövdes vilket resulterade i anskaffning av radarstation PS-860 där den första radarstationen togs i drift 1981.

I samband med att smalbandsöverföring (SBÖ) av radarinformation infördes blev radarstationerna, genom det förmedlade nätet, tillgängliga för samtliga ledningscentraler inom landet.

 

Radio

Stril-60 innebar en stor förändring av radiosystemet för stridsledning och begreppet Stri-radio infördes. Speciella manöversignalomformare (MSO 1225) togs fram för överföring av nycklings- och anropsinformation. Med detta kunde godtycklig radiokanal inom landet anslutas till enskild ledningscentral.

För överföring av styrdata till flygplan användes Radiosändare Fmr-10 som var en 10 kW sändare på VHF-bandet. Inledningsvis användes radiostationerna RK-01, RK-02 och Fmr-7.

Under 70-talet infördes talsamband på UHF-bandet med radiostationerna Fmr-18, Ra-730 och Ra-745.

Avsiktlig störning var det stora hotet mot radiosambandet varför sändarna försågs med effektsteg.

 

Telenät FTN

Stril-60 byggdes upp med ett landstäckande telenät, FTN (Försvarets TeleNät). Det utgjordes av Televerkets trådnät samt av Försvarets fasta radiolänknät (FFRL).

Datakommunikationen ställde stora krav på överföringarna bland annat för överföring av styrdata och målinformation mellan radarstationer och ledningscentraler. Speciella modem togs fram för dessa ändamål där Sverige var en de första nationerna i västvärlden med införandet. 

 

För mer info om trådnätets utbyggnad, se separat Tidslinje Försvarets Trådnät.

 

Robot

Efter andra världskriget visade studier inom både arméstab som flygstab på nödvändigheten att förstärka luftförsvaret (kanonluftvärn och jaktflyg) med robotar med lång räckvidd och hög träffsannolikhet.

Av denna anledningen anskaffade flygvapnet robot 68, främst på grund av detta vapensystems förmåga att bekämpa snabba mål på höjder ovanför våra jaktflygplans praktiska verkanshöjd.

Systemet avsågs att bl.a. täcka in luckor i luftförsvaret för flyghöjder 15 - 25 km och avstånd upp till c:a 25 mil.

Anskaffningen planerades under 1950-talet.

I CFV programplan 1972 föreslogs på grund av det allt kärvare ekonomiska klimatet inom försvaret, att robotsystem 68 skulle läggas ned. RB 68-förbanden var kvar i tjänst inom FV till slutet av 1970-talet.

 

CVA:s roll

CVA var aktivt inom flera områden vid införandet av Stril-60 samt under den tid som systemet var i operativ drift.

Inom radar, radio, transmission och radiolänk var CVA tekniska konsulter till KFF/FMV vilket innebar att vi på uppdrag tog fram specifikationer för upphandling, kontroller av levererade utrustningar samt utförde driftsättningar. Vi var också tekniskt underhållsstöd och central verkstad.

CVA:s installationsavdelning hade stora arbetsuppgifter vid införandet av Stril-60. 

 

Skrivet av Arne Larsson
Senast uppdaterad: 2016-06-30

 

Läs mer i FHT-dokument (pdf-filer):