Aktuell Tidsperiod
 

 

 

Svensk registrering av kommunister under kalla krigets inledning
 

Kommunistskräcken sprids i Sverige

 

Ur Dagens Nyheter Den 21 februari 1949


Detta är en del av en artikelserie om
Sabotagefaran i Norrland

 

”Föreberedelser för sabotage vid krigsfall bedrivs nu så systematiskt i överensstämmelse med kommunisternas internationella mobiliseringsplan att det är högst angeläget att utan dröjsmål och krumbukter inrikta den svenska beredskapen på själva huvudproblemet”.

 

”.. hur långt föreslår hemvärnet i gruvsamhällena och vid kraftanläggningar där väldiga värden är representerade. Även om industrivärnet vid dessa verk är särskilt starkt, räcker det inte långt mot en organiserad sabotagerörelse som har så stark förankring i arbetarstammen. Den industriella mekaniseringen är ömtålig, kraftledningar och järnvägsspår ligger blottade i ödemarken. Möjligheterna att skada materieldepåer, transformatorstationer, radioanläggningar, centraler för ledning av olika slag är givetvis större inom distrikt när antalet förrädiskt sinnade är mångdubbelt större än på andra håll.
Under senare tid har man lagt märke till en livlig underjordisk trafik på flera av dessa orter. Instruktörer har anlänt söder ifrån, - de uppträder ofta som vanliga arbetssökande, ibland är de högt kvalificerade. Partimedlemmar specialkommenderas till utbildningskurser för att senare återvända som lärare och ledare inom de illegala etapp- och cellbildningar som håller på att upprättas”.

 

Rädslan för att svenska kommunister skulle sluta upp på fiendens sida vid ett sovjetiskt anfall på Sverige låg bakom en omfattande personövervakning efter andra världskriget.
Det röda hotet togs på största allvar.

Omedelbart efter andra världskriget började den allmänna säkerhetstjänsten, som byggts upp under andra världskriget, att avvecklas. All registrering av kommunister förbjöds.

Under 1947 började världen polariseras i en kommunistisk och en antikommunistisk värld. Järnridån delade Europa.
Osäkerheten om Sovjets långsiktiga avsikter ökade allt mer, överallt i Europa var kommunismen på frammarsch.
Pragkuppen, i februari 1948, blev för västvärlden det slutgiltiga beviset på Sovjetunionens expansiva avsikter.

Därefter blev det åter tillåtet att registrera och övervaka kommunister i Sverige.
Statspolisen, med av riksdagen fördubblad budget, inledde omedelbart en omfattande inventering av alla kommunistsympatisörer i landet.
Spionaffärerna med Hilding Andersson och Fritjof Enbom, Koreakriget och det första sovjetiska kärnvapenprovet 1949 trissade under de följande åren upp delvis hysteriska stämningar i Sverige.

 

Detta kan delvis förklaras av att Sveriges Kommunistiska Parti endast 5 år tidigare, en kort tid i det allmänna medvetandet, inte var en självständig svensk organisation, utan en sektion av den Kommunistiska Internationalen, Komintern, med säte i Moskva.

Händelserna i det sovjetdominerade Östeuropa verkade stödja teorin att Sveriges Kommunistiska parti, SKP och alla de svenska partimedlemmarna, skulle sluta upp på fiendens sida vid ett sovjetiskt anfall.

Mot denna bakgrund kan man förstå varför säkerhetstjänsten, och betydande delar av den allmänna opinionen, uppfattade varje enskild kommunistsympatisör som ett hot mot rikets säkerhet.

I princip var alla massmedier – med undantag för de kommunistiska tidningarna – vid 1940-talets slut överens med de demokratiska partierna och säkerhetstjänsten om att Sovjetunionen var det stora hotet mot Sverige. Risken för ett tredje världskrig – och en sovjetisk invasion i Västeuropa – ansågs överhängande.

 

Säkerhetspolisens hotbild från denna tid framgår av den offentliga utredningen SOU 2002:87 kap 6


Skrivet av: Stig Hertze

Källor:
Det röda hotet, Ekengren & Oscarsson Nordic Academic Press
SOU 2002:88, Politisk övervakning och personalkontroll
SVD 8/8 2002, Sveriges hemliga övervakning ännu tabu

Senast uppdaterad: 2015-06-03