Antennmättorn för helikoptrar

Text: Lars Höök, FFV Aerotech, Arboga

Ur TIFF nr 3 1989

 

 

Första landningen.

HKP 4 från F21 med veteranerna Wiklund och Dahlberg som piloter.

Foto: Reinhold Carlsson, Arboga.

 

 

 

Att göra en bra kortvågsantenn för en helikopter är svårt.
Att trimma in den och mäta dess egenskaper är ännu svårare!

 

Kortvågen är det band som man måste använda för att överbrygga längre avstånd. För det allra mesta går det väldigt bra att få förbindelse. Under vissa perioder är det dock mycket svårt att komma fram. På senare tid har materielens krav på tidstillgänglighet ökat, vilket medför att det gäller att krama ur det sista ur förbindelsen. FMV beslöt därför att skaffa en ny radio och en ny antenn för HKP 4. Eftersom den gamla antennen har mycket låg verkningsgrad bedömdes att den största vinsten kunde göras på antenndelen av systemet.

 

Verifieringen av helikopterantennens egenskaper måste göras på "rätt" höjd eftersom antennen påverkas av närheten till marken åtminstone under cirka 300 m flyghöjd. 10 m är en vanlig arbetshöjd och därför beslöt FMV:FlygELS att tillverka ett oledande torn med den höjden. I och med detta kan mätningarna göras i någorlunda lugn och ro jämfört med att ha helikoptern hovrande.

 

l tillblivelsen av tornet har många entusiaster haft del: Christer Bardland, S-E Sörelius, Lars Höök, Torsten Jansson, Jan Fischer, Lage Jönsson m fl . Resultatet har blivit ett 10 m högt plasttom som är godkänt för att landa med alla helikoptrar upp till 10 tons vikt.

 

Tornet är tillverkat av Bia Härdplast i Köping och Muotekno i Finland. Plattan är gjord som en sandwich med 60 mm PVC-cellplast som kärna och minst ca 10 mm glasfiberarmerad polyester runt om. Rören, som är gjorda i Finland, är av homogen glasfiberarmerad polyester. Det stora röret är 2 m i diameter och har en väggmedeltjocklek på 12,8 mm.

 

FMV:PROV i Linköping har gjort omfattande hållfasthetsmätningar på tornet.

 

Hittills har sju landningar och starter gjorts med HKP 4 och HKP 10.

 

Som bekant växer aptiten och vi kom snart på att tornet naturligtvis ska kunna rotera. Då går det att också mäta antenner för högre frekvenser än kortvåg. Mättekniken på kortvåg är att flyga omkring med en mäthelikopter och registrera fältstyrkan. Över 30 MHz är det möjligt att använda en fast motantenn och låta mätobjektet snurra.

 

Redan tidigare har vi på flygfältet i Arboga ett PS 08-vridbord, nersänkt i markplanet. Per-Ola Nilsson tillfrågades och kunde hitta gammalt underlag som visade att tornet, med helikopter på, var en bagatell att klara för det gedigna vridbordet.

 

Uppifrån och ner består arrangemanget av plasttornet på cirka 6 ton, PS 08-vridbordet på cirka 10 ton och en betongbassäng stående på åtta 20 m långa rälspålar genom leran ner till urberget!

 

Helikoptermätplatsen är, så vitt vi känner till, unik och ett stort steg framåt för antennmättekniken. Utan att vara insatt i plasten som konstruktionsmaterial vågar jag påstå att det är ett banbrytande steg även på det området.