Klicka här för att komma till AEF:s Startsida! 

 

Operativ Tidsperiod

 

 

 

Talfyr 301

 

 

 

 

Talfyr 301
Transportabelt montage
Större bild
 

 

AGA utvecklade i början på 1950-talet en talande radiofyr. Denna talfyr, FV beteckning 301, anskaffades av flygvapnet som komplement, bland annat till den manuella pejlen FRP-3 i det ensitsiga jaktplanet J29, då talfyren bedömdes minska belastningen på föraren vid navigering.
Denna typ av fyr var vid introduktionen ensam i sitt slag då den inte krävde någon speciell utrustning i flygplanet utom den ordinarie flygradion.
Detta innebar att alla flygplan i flygvapnet med VHF-radio kunde utnyttja detta nya navigationshjälpmedel.

Talfyren var i princip en VHF sändare, som inom frekvensområdet 108 till 118 MHz sände ut bäringsangivelser i form av talmodulerade signaler över ett roterande antennsystem med två antennmattor och en toppantenn.
Eftersom bäringsangivelsen sänds åt två håll samtidigt och rotationshastigheten för antennsystemet var ca
1¾ r/minut fick flygplanen bäringsangivelse var 17:e sekund. Dessutom en identifieringssignal var 30:e sekund som anger fyrens placering.

Talfyren sände utöver denna identifieringssignal, bäringsangivelserna som lästes upp av en röst som angav bäringen till den aktuella fyren.
Exempelvis betydde TVÅA TVÅA bäringen 220 grader.
Meddelandet ändrades när den roterande riktantennen vridit sig 20 grader, då hördes TVÅA FYRA för bäringen 240 grader.
Hörde man dessa båda bäringsuppgifterna lika starkt befann man sig på bäringen ca 230 grader.
Noggrannheten angavs till ca ±5 grader.

För att underlätta identifieringen av fyren hade vissa fyrar manlig röst andra kvinnlig. Dessutom gav vissa fyrar bara udda bäringar medan andra gav bara jämna bäringar.

Det svenska systemet med talfyrar avvecklades i början av 1970-talet

Skrivet av Stig Hertze

Källor:
Flygvapnets Navigeringshandbok 1977
Beskrivning Talfyr 301B Utg. 3 1962  (Pdf-fil 15MB)

Senast uppdaterad 2018-02-11