Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!

 

 

 Landningsradar PN-67/T (1961- ) 

 

 

 

Landningsradar PN-67/T

Allmänt

Vid ett sammanträde i mars 1960 med deltagare från Radarbyrån, Flygstaben, Underhållsavdelningen och Inköpsavdelningen redogjordes för de landningsradarstationer som offererats och för för- och nackdelar ur teknisk och operativ synvinkel.

I oktober 1960 hade man bestämt sig och fyra stationer typ AN/TPN-12 beställdes från LFE i USA med leverans våren 1961. Beställningen utökades sedermera att omfatta fem stationer som fick den svenska beteckningen PN-67/T.

 

Efter utprovning beställdes 1962 ytterligare 13 stationer, då modifierade enligt förslag från Sverige.

Kort beskrivning

PN-67 var uppbyggd av i huvudsak två enheter, fältenhet och indikator.

Fältenheten omfattade vridbord, antenner och en sändtagare och var avsedd att placeras på flygfältet i nära anslutning till landningsbanorna.

Indikatorn var placerad i flygledartorn eller motsvarande och sammankopplad med fältenheten via en max 3 km lång fjärrkabel. Bärings- och höjdantenn var monterade på vridbordets vridbara överdel. Hela vridbordet bars upp av tre justerbara stödben och sändtagaren var bygelupphängd under vridbordet.

Av praktiska skäl flyttades sändtagaren in i en hydda i anslutning till vridbordet.

 

Stationen arbetade dels som rundspanande övervakningsradar (ASR-funktion) och dels som sektorsökande precisionsradar (PAR-funktion) för ledning av flygplan under inflygning.

 

I ASR-funktion erhålls PPI-presentation där bäringsantennen roterade med 15 v/min. Piloten dirigerades in på en grundlinje via radiokommunikation och vid ca 20 km avstånd kopplades PAR-funktionen in varvid antennerna påbörjade en växelvis sektorsökning.

Bäringsantennen avsökte en sektor på ±15° relativt grundlinjen och höjdantennen höjdsektorn -1° till +7°.

 

I PAR-funktionen presenterades höjd- och bäringsbild en gång per sekund på ett dubbelt B-skop med elektroniskt inlagda avståndsmärken, glidbana och grundlinje.

 

Från att ha varit en elektronrörsbestyckad radarstation med hög underhållskostnad och akut reservdelsbrist modifierades i slutet på 80-talet samtliga 67:or med modern elektronik och är fortfarande i drift med beteckningen PN-671/T.

Tekniska data

  • Frekvensband X-band (3 cm)
  • Magnetron SFD 304
  • Pulseffekt 250 kW
  • Pulsfrekvens (PRF) 1500 Hz
  • Pulslängd 0,55 μs
  • Brusfaktor <10 dB

 

En utförligare artikel om PN-67 har skrivits av Roland Ohlsson för Försvarets Historiska Telesamlingar (FHT).

 

Artikeln finns för läsning här i PDF-format.

 

 

Sammanställt av Kalle Gardh AEF

 

Senast uppdaterad 2008-02-04.

 

Källa: FHT-dokument "Förstudie ang den historiska radarutvecklingen inom Flygvapnet"