Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!

 

EN TRÅDTRANSMISSIONSTEKNIKERS VARDAG

 

Stig Möller minns

 

Bakgrund

Stig Möller har i nedanstående ”betraktelse” försökt att fånga förändringar och utveckling inom trådtransmissionsområdet under sin tid vid CVA och efterföljande organisationsenheter. Stig anställdes 1960 på dåvarande CVA, efter ett par år vid Televerket. Anställningsförfarandet var inte så långdraget. Efter en intresseanmälan (annons) ombads Stig den 24 mars att skicka in betygavskrifter mm. Den 30 mars skedde så och den 14 juni kom bekräftelse på att anställningen var klar!

 

Stig kastades omedelbart in i hetluften och så snurrade det på under hela 60-talet och långt in på 70-talet med ständig teknisk utveckling. Stig fick ansvaret för att leda trådtransmissionsdetaljen 1962. Under 70-talets början flyttades arbetsuppgifter till den nya verkstaden Telub i Växjö och Stig kom att alltmer engageras som konsult för FMV och företrädesvis arbetande med underhållsberedningar inom telekommunikationsområdet.

 

INNEHÅLL

 Inledning

Teknikutveckling

Att arbeta vid CVA

Personal

System som vi jobbade med

Utbildning

Äventyr i Tyskland

Äventyr i Danmark

Slutord

 

 Inledning

Nedan kommer en skildring, sedd ur en ung ingenjörs ögon, nyanställd och med färska erfarenheter av arbetslivet, och som ställs inför tekniska utmaningar.

Det är inte tänkt som någon historieskrivning, utan mer som en samtidsbeskrivning.

Teknik beskrivs i andra sammanhang.

Då CVA nämns i det följande betyder det att det kan vara någon vem som helst från trådtransmissionsgruppen/detaljen som har medverkat.

 

 Teknikutveckling

1940-talet

När jag började på CVA år 1960, hade, med en lätt överdrift, utvecklingen i stort stått stilla vad gäller försvarets trådkommunikationer, från första världskriget och fram till då. Visserligen hade erfarenheter från andra världskriget och en del s.k. surplusmateriel medfört förändringar i teknik och taktik. Flera utredningar hade kommit med förslag till nysatsningar men inte mycket hade hunnit verkställas. Kommunikationen grundade sig på dels fjärrskrift på fasta förbindelser, dels telefoni, allt i dåvarande telegrafverkets nät. Fjärrskriftnätet hade sin bakgrund ibland annat väderrapporteringen för Flygvapnet och det utvecklades så småningom tillsammans med andra nät till ett försvarsexklusivt nät för operativ och taktisk ledning samt administrativ trafik.

 

Telefonförbindelserna fick beställas upp via en telefonist och det rådde då, med den brist på kapacitet som var, en sträng ordning för hur samtalen skulle expedieras. Det säger sig självt att en varning för flyganfall hade största vikt, men det fanns också andra viktiga intressenter. Ur en instruktionsbok från denna tid (40-talet) citeras här i nedanstående tabell, ordningen hur uppsättning av samtalen respektive sändning av telegram, skulle ske. Prioritet för telefonsamtal anges inom parantes

  • Statsordertelegram (telefonsamtal)

  • Luftförsvarstelegram (telefonsamtal)

  • Statsblixttelegram (telefonsamtal), vanliga blixtsamtal expedierades med prioritet före statsilsamtal.

  • Statsiltelegram (telefonsamtal)

  • SVH-telegram (skyddande av människoliv i sjö eller luftfart).
    Efter dessa kommer flygsäkerhetssamtal i prioritet på telefonisamtal

  • Tjänstetelegram (telefonsamtal) rörande återställande av viktiga teleförbindelser

  • Statstelegram med begärd företrädesrätt (telefonsamtal)

  • Meterologiska telegram (telefonsamtal)

  •  Il-tjänste telegram och betalda tjänstetelegram (telefon)

  • Privata il-telegram och pressiltelegram (telefonsamtal)

  • Tjänstetelegram utan företrädesrätt (telefonsamtal)

  • Statstelegram för vilka företrädesrätt ej begärts (telefonsamtal)

  • Brevtelegram (privatsamtal)

Som synes kom de privata behoven långt ner på prioritetslistan.

Brytning av samtal skedde också enligt ovanstående hierarki.

 

1950-talet

Fortfarande under 1950-talet utnyttjades telegramtrafiken av affärslivet och även av allmänheten även om den trafiken gick över på telex i början av 50-talet. Vem minns inte bröllopstelegrammen, föreställande Sveriges flagga eller Det Gamla Slottet, som lämnades till ”fröken i luckan”, I den militära sambandscentralen sattes prioriteringen av ”klassaren” .

 

 

 Telegram

Bild Telegram

 

Ute på landsbygden kom det att bli en något bisarr ordning. Telegrammet ringdes ut från telefonisten till ”mottagaren” och lästes upp, för att därefter postas och skickas med ordinarie brevbärartur!

 

Men förändringen kom. I England hade man redan under början av 2:a världskriget byggt ett stridsledningssystem som också senare fick ligga till grund för uppbyggnad av vårt luftbevakningssystem m/48 och m/50. Många har säkert sett filmer med män och kvinnor runt ett plottingbord där man med magnetrakor flyttade klossar med företagsnummer som motsvarade fientligt eller eget flyg.

 

Flygvapnet anskaffade några surplusutrustningar (AN/TTQ) från krigets Europa som i Sverige blev m/48 och beställde senare av Televerket det som blev m/50. Lfc m/50 och lgc m/50 levde sedan kvar till långt in på 80-talet (efter moderniseringar).

 

Kommunikationen kom att bygga på direktkopplade förbindelser i Televerkets nät. Men innan luftbevakningen överfördes organisatoriskt från armén till flygvapnet, fick rapporter sändas i det allmänna telefonnätet genom man begärde en tjänst enligt modellen ovan.

 

I och med överföringen till Flygvapnet påbörjades en stor förnyelse av tekniken. Uppbyggnaden av det nya systemet grundade sig på ca 1200 luftbevakningsstationer (ls), spridda över landet, som rapporterade till ca 60 luftförsvarsgruppcentraler (lgc) som i sin tur filtrerade och skickade information till ca 8 luftförsvarscentraler (lfc).

 

Överföring av radarbild förutsågs redan tidigt och kom i början av 50-talet att överföras på radiolänk och i ett fall via kabel.

 

Under denna tid (fram till ca 1956-58) var rikstelefoninätet fortfarande, som nämnts, till största delen manuellt och förbindelser för försvarsändamål fick kopplas upp av telefonist. Långa förbindelser fick kopplas ihop av trafikförbindelser som då frikopplats från sina ordinarie uppgifter. Egna eller långtidsförhyrda förbindelser började också komma under slutet av 50-talet. Radiolänkförbindelser (FFRL) började byggas ca 1955.

 

Riksautomatiseringarna i telefonnäten under 50-talet tvingade emellertid fram nya lösningar på stridslednings- och luftbevakningsnäten. Man gick ju ifrån det gamla stjärnkopplade nätet till ett mer hierarkiskt nät. Direktkopplade förbindelser mellan objekten sammanställdes genom att, som ovan sagts, av ordinarie trafikförbindelser som via en omkastare friställts från stationsautomatiken. Detta begränsade trafikkapaciteten i det allmänna nätet och kanske inte var så populärt hos Televerket.

Signalering mellan apparaterna i detta militära nät skedde med 20 Hz vevsignal, med den begränsning som då blev på grund av ledningsdämpningen..

Speciella signalutrustningar kunde dock anordnas av Televerket för ett fåtal behov. Speciell utbildning krävdes för att få tillstånd till omkopplingar mm i Televerkets nät.

 

Utbildning för koppling i Televerkets nät 1962

Utbildning för koppling i Televerkets nät 1962
(Författaren längst tv.)

 

1960-talet

I samband med Stril 60:s införande skedde med nödvändighet ytterligare en stor teknisk förnyelse av försvarets förbindelser, men stora delar av luftförsvaret hanterades dock fortfarande långt in på 70-talet enligt luftbevakning modell 1950.

 

De olika systemen, materielen osv. är beskrivna detaljerat i FHT:s olika skrifter bl.a. C-G Simmons, beskrivning Bas 60 (J Rystedt), datatransmission i ”Styrradio” (Arne Larson) och fjärrskrift (Arne Svensson). Den optiska luftbevakningen beskrivs i Bernt Törnells bok ”Spaning mot skyn”.

 

 Organisation

Luftförsvarssektorer

Landet var vid denna tid uppdelat i luftförsvarssektorer och sektorvis förvaltning av transmissionsmaterielen var ännu inte genomförd. Den tekniska tjänsten leddes av en sektor(tele)ingenjör som hade en teleförman till andreman samt någon eltekniker (civilmilitär) och ett antal värnpliktiga el-mekar.

  • Sektor S1, huvudort i Hässleholm, ansvarig sektorteleingenjör var Lars Hydén (då Arvidsson), teleförman Beck-Norén. Sektorflj F10.

  • Sektor S2, huvudort Torskors, sektorteleingenjör Rolf Larsson (senare vid Milostaben Kristianstad och ännu senare arbete i Saudi mm). Teleförman Harry Johansson. Sektorflj F12.

  • Sektor W2, Mölndal, sektorteleingenjör Erik Wessberg senare J Jacobsson och teleförman Lyxell. Sektorflj F9.

  • Sektor O1, Norrköping, sektorteleingenjör Tor Hellström senare Börje Tiderman. Teleförman Ola Svensson. Sektorflj F13.

  • Sektor O2, Tullinge, Sektorteleingenjör (troligen Harald Wretmalm men denne tjänstgjorde ev på annan ort) teleförman Börje Söderlund (senare arbete med Televerkets installationer på KC m 60). Senare kom Hans Agnvall och Roland Lööw. Sektorflj F18.

  • Sektor O3, Uppsala sektorteleingenjör Nils Bonny och teleförman Ramström. Sektorflj F16.

  • Sektor W5, Örebro, sektorteleingenjör Börje Tiderman, senare Bengt Sundin (fd CVA). Teleförman Roland”Janne” Jansson, senare Anders Sturesson och Kennet Augustsson. Sektorflottilj F1

  • Sektor N3, Östersund/Frösön, sektorteleingenjör Einar Eriksson, Teleförman NN. Sektorflj F4.

  • Sektor ÖN1, Umeå, Sektorteleingenjör ev Roland Lööw. Tekniker K-G Andersson. Sektorflj F21

  • Sektor ÖN3, Boden. Sektorteleingenjör Svensson (Svisse), senare Martin Fredriksson, teleförman Smitt (?). Sektorflj F21.

  • Slutligen G1 Gotland. Kan lokalisera endast Gustavsson. Sektorflj F13.

För lgc och flygbaserna samt radarstationer PJ-21 svarade då i normalt en flottilj.

På flottiljerna fanns en teleingenjör som i allmänhet blev vår kontaktman.

I Stril 60-systemet kom Göran Tidman och Harald Wretmalm att vara dominerande gestalter.

 

Flottiljteleingenjörer:

  • F1 Västerås, Nils Lange på senare delen av 60-talet

  • F3 Malmslätt, Knut Almroth

  • F4 Frösön, Ola Karlsson

  • F5 Ljungbyhed, Stig Kruse

  • F6 Karlsborg, Roland Rayståhl tidigare Dan Degerman

  • F7 Såtenäs, Lars Finnman,

  • F8, Barkarby, saknades vid denna tid.

  • F9 Säve, “Jac” Jacobsson

  • F10 Ängelholm, Rudolf (Rulle) Hansson

  • F11 Nyköping, Roland Carlsson

  • F12 Kalmar, Arne Åkesson (Silverräven)

  • F13 Bråvalla, Bengt Brolin (Brollan)

  • F14 Halmstad, senare kom Nyman

  • F15 Söderhamn, Erik Westberg, senare Hultqvist

  • F16 Uppsala, Birger Larsson

  • F17 Kallinge, Stig Nedin

  • F18 Tullinge, Olle Kämpe

  • F21 Kallax, Isaksson.

Sambandstekniken var samlad till Avd 7 och verkstadsresurserna till Avd 6. På avd 7 satt, förutom signalofficeren, en signalförvaltare, som oftast var en mycket verserad man. Till sin hjälp hade han oftast en fanjunkare, en sergeant, någon eller några furirer/överfurirer samt ett antal vpl signalister. Även radioassistenten höll hemma här.

 

Den här organisationen skulle ju också serva telefonväxel, koppla i bas- och bankabelsystemet, hålla i dokumentation osv förutom att betjäna radiostationen.

Några namn: F1 förv Hagberg, F10 förv Barte, F12 förv Karlsson, F17 förv Barte (bröder).

 

Avd 6 var ju verkstaden och här härskade, förutom flottiljingenjören, någon verkmästare (1:e vm) för resp flygplan, vapen, el, några elmästare (1:e elmästare) samt några tekniker (1:e tekn)

Här kunde man få hjälp med att reparera något.

 

Det var ju noga med graderna på 50- och 60-talen. Så t ex hade flottiljingenjören, som var en civilmilitär (flygdirektör) med majors eller överstelöjtnants tjänsteställning och precis som flottiljchefen hade sina egna parkeringsrutor osv. Fick inte utnyttjas även om vederbörande var bortrest.

 

Regionala televerkstäder

Vi arbetade vidare mot en underhållsorganisation, som då kallades regionala televerkstäder, Tv 1 till Tv 6.

  •  I syd härskade Mats Valtersson över Tv 3. Beläget först inom F17, senare hyrd lokal i Kallinge. Karl-Erik Rask hade hand om transmissionsfrågorna och efterträddes senare av Nils-Åke Magnusson. Bägge fd CVA.

  • I väst var det Försvarets Televerkstad Göteborg (även Tv 5) under Uno Nordberg. Han efterträddes senare av ”skägget” Gunnar Eriksson. Transmissionsfrågorna handlades av Rune Wentzel/Lennart Anjemark.

  • I Linköping fanns Tv 6, inhysta på CVM. Flyttade senare till Linghem. Verkstadschef senare var Kurt Almroth och transmissionsfrågorna handlades av Rolf Hallström, f.d. CVA/FFV-U.

  • Det fanns även en filial på Gotland, Tv6 G, med Elvir Gustavsson som lokal handläggare.

  • Tv1 fanns inom CVA portar, Erling Eliasson chef och Rune Rönnbäck transmissionsingenjör. Senare flyttade Tv1 till Örebro.

  • Tv2 fanns vid F2 i Hägernäs. Hans Aronsson var transmissionsingenjör och Lars Hallmarken verkstadschef. Verkstaden flyttade senare till Ursvik och med Nils-Ove Lind f.d. handläggare vid KFF och senare teknisk chef för RGC O5M, som chef. Senare kom som transmissionsingenjörer Ingvar Eriksson, Bengt Sundberg och Gösta Sagerstam.

  • I Östersund verkade Tv1N. Chef var Nils Storm och transmissionsingenjör Åke Persson.

  • Längst upp i norr fanns Tv 4 under Lennart Åkerlund. Transmissionsingenjör var Jan Forshage.

 Att arbeta vid CVA

Vardagen

I det följande skall beskrivas hur en ingenjör upplevde tekniken, operativa/taktiska krav och organisationsförändringar under åren 1960-1980. Expansionen var snabb och vi alla som anställdes fick stora krav på våra axlar.

 

CVA var då direkt underställd Chefen Flygvapnet och verkstadschefen hade titeln Styresman med överste 1 gr tjänsteställning. Senare förändrades organisationen till att bli underställd Chefen för Flygförvaltningen och så småningom hamnade vi under Förenade Fabriksverken.

 

Styresmannen bytte titel till Verkstadsdirektör, men hade fortfarande uniform. Det var en mycket hierarkisk organisation, vi arbetade på Tekniska avdelningen, Eltekniskt kontor, Kommunikationstekniskt kontor och Trådtransmissionsdetalj. Parallellt fanns en produktionsavdelning för både motor och el/tele-teknik.

 

Stämpelklockan reglerade när man skulle infinna sig, permission fick man bara vid trängande behov, flextid existerade inte och tiden mättes i sexminutersperioder och bokfördes på stämpelkortet, liksom eventuella förseningar. Besök hos ”sjukan” skulle vidimeras av sjuksköterskan. Före det magiska slutklockslaget 1612 ringlade sig kön lång i Telehallen.

 

Vi var mycket trångbodda, lokaliserade på några olika nivåer i gamla telehallen. Den var ju byggd för att likna en civil lada/ladugård och hade moderniteter därefter. Oftast satt vi minst två oftast tre eller fyra i samma rum, rökare och icke rökare om vartannat. Dålig ventilation, gassande hett under plåttaket på sommaren och isande kallt på vintern när de stora dörrarna öppnades. Det lappades ständigt med lokaler, anslagen för nybyggnad var obefintliga,

Telefon delades mellan flera handläggare. De första åren måste rikssamtal till ex vis Stockholm beställas genom växeln, men direktinslag kom relativt snart.

 

Det var ju hemligt allt ute på "Flyget", vi fick skriva på tystnadsförbindelse och lova att inte yppa några hemligheter. Men vad tänkte övriga familjemedlemmar? Ett helt liv gick mannen på morgonen, försvann in i berget och kom ut på kvällen, om det inte var tjänsteresa. Och lönen dök ner punktligt! Det gick alltså ett helt arbetsliv och man visste ingenting om vad den andra i familjen hade gjort! Fungerar detta i dagens jämställda samhälle?

 

Tjänsteresor

Verksamheten var mycket styrd avseende arbetsförhållanden, så var det t ex mycket svårt, nästan omöjligt att få en chef att godkänna färd med egen bil. Tjänsteresorna styrdes genom Statens Allmänna Avlöningsreglemente SAAR. Endast billigaste färdsätt godkändes oavsett hur och var förrättningsplatsen låg belägen. Det kunde ta flera timmar att komponera ihop reseräkningen så att det gick att jämföra färd med allmänna kommunikationsmedel och med egen bil, s.k. fingerad resa. Här skulle tas upp kostnad för pollettering av resgods (ja det hette så) och kostnad för fingerad taxi från fingerad busstation till hotell för nattvila. Det blev sålunda den egna bilen på kostnadsjämförelse, kanske dåligt utrustad med vinterdäck, dubbdäck fanns ej. Men det hör till saken att vi inte fick åka taxi fram till en hemlig anläggning, utan då skulle en adress i närheten anges. (Dock var väl de flesta taxichaufförer väl bekanta med omgivningarna)

 

En rekognoserings/driftsättningsresa år 1963 redovisas här. Den började med första övernattningen i Örnsköldsvik, i minnet finns kvar radioreportaget från J F Kennedys begravning denna kväll. TV fanns sällan på rummen då. Nästa etapp gick till Boden för att få del av fakta kring nyckelhämtning, namn på tillsynsmän mm. Därefter till Tärendö, Svappavara, Kiruna, Gällivare, Boliden, Skellefteå och kanske ytterligare en övernattning på väg hem. Det uppstod många dråpliga situationer för oss sörlänningar när vi klev ur bilarna och det visade sig vara oplogat fram till anläggningen, en halvmeter snö och ca 10- 15 gr kallt. Det blev att köpa långkalsonger vid första bästa tillfälle.

Färdens besvär, se ett exempel på reseräkning. Nästa resa kunde se ut så här:

 

F15-N35-N36-N3-N33-N34-N38-Skeppsholmens fpl- B281:xx

 

 Reseräkning

Reseräkning från 1963.

Klicka för större bild (i pdf-format).

 

Även hotellstandarden var detaljbeskriven, sålunda skulle förrättningsmannen ha rätt till rum med säng, sänglampa, matta med frans samt två stolar varav minst en bekväm! Allt enligt Avlöningsreglementet!

Frukost fick intas på något fik i närheten, hotellfrukostar existerade endast mycket sporadiskt.

Skedde förrättningen på militäretablissemang med tillgång till subventionerad mat så skulle traktamentet reduceras (så sker visserligen ännu idag). På militäretablissemang skulle s.k. furirsrum vara av tillräcklig standard.

Efter jämförelse av priser för ”fingerad” resa och verklig blev oftast skillnaden någon hundralapp och kanske inte ens det.

Traktamentena år 1961 var för natt 17:- och dag med mer än 12 tim 21:-.

Vid förrättning i t ex Stockholm med dess högre kostnadsläge gällde det att välja rätt prisklass på hotell, utan att hamna i de riktigt dåliga kvarteren!. Så t ex bodde CVA:are ofta på Hotell Brunkeberg, hos Märta, på Vasagatan. Här kunde man alltid få rum, även om man fick dela med någon eller några andra. Här kunde man bli placerad på extrasäng hos bekanta, för här bodde t ex Arne Larsson, Lars V Larsson, Stig Ståhl, Stig Ploby, Evert Bengtsson, L-B Johnsson, N-Å Magnusson, Lennart Gärd, Hasse Johansson, Göran Lang m fl. Ibland fick tom badrummet med en träskiva över badkaret duga!

Populärt matställe i närheten var ”Kolibri” med stora köttbitar och pommes frites, vilket var en nymodighet då. Vid god kassa kunde ”Minerva” på Kungstensgatan frekventeras, berömd för sina hästentrecotes. Pizzan kom först några år senare.

Men man kunde också hamna i något mer spartanska lägen. Vi bodde ett tag hos en dam på Döbelnsgatan. Lägenheten var säkert inte renoverad sedan den byggdes på 20-talet. Toaletten hade inretts i en liten skrubb, handfatet minimalt och utrymmena i övrigt, si så där. Uthyrningssdamens stora sak här i livet var att hon serverat på Nobelfester och visste vilka som varit onyktra. Senare spårade Stig Kristiansson upp en dam som hyrde ut rum ute i Solna. Detta ställe frekventerade vi i många år, vi var tre eller fyra som turades om, det rymdes max två per gång, och blev det kris flyttade tanten ut i köket så blev det en säng till ledig. Där hade vi sängkläder i en byrå, med namnlappar och betalning lade vi i en skål och det fungerade fint under många år. Det blev förstås lite ensligt att sitta ute i Solna med begränsat nöjesutbud. Det blev mest en långpromenad runt Råsunda, Solna Centrum, som var nybyggt då, och tillbaka.

 

Huvudmannaskap

1966 gick huvudmannaansvaret över till FFV efter en utredning, som också resulterade i att CVV i Västerås lades ner och ny verkstad i Östersund etablerades.
I denna veva cirklade också den s.k. FATU-utredningen som ett hot över oss och som resultat startade bolaget Telub Växjö 1965, varvid delar av våra arbeten i Arboga överfördes dit. Detta medförde en viss turbulens beträffande medarbetare som såg sin framtid hotad och ville röra på sig. Dock den kompetens och yrkeskunskap som kännetecknade en CVA:are följde alltid med.

1985 skedde dock en hopslagning av Elektronik Arboga med Telub och fick namnet FFV Elektronik och bolagsformen infördes helt.

 

 Personal

Våra uppdragsgivare vid Flygförvaltningen

Med början 1960 skedde som tidigare sagts en stor teknisk utbyggnad även av sambandsnäten och i detta sammanhang fick CVA spela en stor roll.

Vår stora kund var dåvarande Kungl Flygförvaltningen (KFF/ELT).

Under större del av den tid som beskrivs i denna framställning var Knut Egeland chef för trådnät-sektionen vid KFF/FMV/ELT. Närmaste handläggare som vi berördes av var Bo Johansson, Hans Ericsson, Sten-Martin Ericson, Sven Boqvist, Thomas Ödman, Stig Digrell, Claes-Erik Johansson, Eskil Andersson.

På flygets underhållsavdelning fanns Rolf Hjärter, Rolf Johansson, Per Ståhl och Östen Kristiansson.

Chefen för Underhållsavdelningen var Per Jurander, under honom byråchefen Rune Klitte och vidare sektionschefen Jan Savander.

Vidare hade vi kontakter med Erik Vintheden och Bengt Skärhammar samt Olof Hertzman. Som synes var det en stor hierarki även på den centrala nivån.

Denne sistnämnda Olof Hertzman var son till operasångaren Daniel Hertzman som bland annat sjungit in Arbogavalsen.

 

Vi som jobbade på CVA

CVA fick i uppdrag att utföra leveranskontroll, utarbeta installationsunderlag, göra installationer, göra kontroll och driftsättningar på anläggningar över hela landet. Det blev många mil i bil. Under 1 kv 1963 hade författaren 22 resdagar och det såg lika ut resten av året.

Det var också otroligt vad våra chefer litade på oss när det gällde den yttre verksamheten, vi var ju ungdomar i 23-25 årsåldern och relativt nyanställda. Det förtroendet undrar jag om man visar ungdomar idag. Men det förväntades att vi skulle klara av och lösa problemen, ingen tänkte sig något annat.

 

I gruppen var då följande medarbetare:

  • 1960-1962 Bengt Sundin, Stig Möller, Arvid Jauring (1961) Roland Persson, Stig Kristiansson (1962)

  • 1962-1964 Ovanstående –Bengt Sundin + N-Å Magnusson, Birger Jönis, Jan-Erik Jeppson.

  • 1964-1966 Ovanstående + Jörgen Åker, Christer Lundström, J Stenbacka,  – J-E Jeppson, Idor Pettersson.

  • 1966-1968 Ovanstående + Sven-Åke Lövkvist.

  • 1968-1973 Under hand tillkom Lennart Hagman Leif Lindahl, Jan Ekroth, Rolf Hallström och Hans Brännström.

Under 1971-1973 splittrades gruppen och många gick till andra arbetsuppgifter och arbetsplatser.

Sålunda gick Hans Brännström till CVÖ och blev personaltidningsreporter, Birger Jönis till länsstyrelsen i Dalarna, J Stenbacka etablerade sig som servicetekniker på fartyg och åkte jorden runt för att serva automatiken på någon båt. Roffe Hallström hamnade så småningom på FMV.

 

Chef för Kommunikationstekniska kontoret var Gösta Almberg. Senare delades enheten och blev bl.a. Transmissionstekniskt kontor med Kai Eriksson som chef. Lars Frennemo satt senare som chef för Marktelesystem.

 

 System som vi jobbade med

Bakgrund

Dåvarande Flygförvaltningen hade under slutet av 50-talet (59-60) gjort stora upphandlingar av signaleringsutrustningar, förstärkarutrustningar, telegrafiinlagringsutrustningar, modemer för analog överföring av digitala signaler mm för trådförbindelser från bland annat LME, SRT (Standard Radio) och SATT (Svenska AB Trådlös Telegrafi).

Avsikten var att bygga upp ett modernt, tekniskt säkert nät för operativ och taktisk ledning, luftbevakning och stridsledning.

 

Tonsignalering, kortfattad teknisk beskrivning

Som ett exempel beskrivs här en av de utrustningstyper vi arbetade med. Som ovan nämnts började utbyggnaden med att modernisera signalsystemen, dvs. uppkallning apparat till apparat. På förstärkta ledningar fungerade inte signalering med vev, elektroniken satte stopp för de låga frekvenserna (20 Hz) och den relativt höga spänningen (upp till 90-100 Volt) kunde förstöra elektroniken.

 

Rent tekniskt fördes signaleringen (som heller inte fick interferera med televerkets system) fram som en inombandssignal och linjedämpningen klarades av med s.k. linjeöverdrag (förstärkare).

Jag tror inte att denna utrustning har beskrivits i andra sammanhang.

 

Tonsignalsignaleringsutrustningen 1425 bestod av en tonmottagare, selektivt avstämd till 1425 Hz, ett kvicksilverrelä satt i mottagarkretsen och gav slutning till en LB-reläsats, varifrån 20 Hz ringsignal gick ut. På sändarsidan fanns en tongenerator som försörjde ett antal kanaler. Avgående signal från lokalbatteriapparaten (20 Hz) drog ett relä som sände ut signalen på linjen. Utrustningen var som sagt relativt selektiv och påverkades inte mycket av sidofrekvenser. Räckvidden rörde sig om ca 40-45 dB, dvs. 40-50 km. Kompliciteten var inte särskilt hög, men man hade stora krav på driftsäkerhet och tillgänglighet, det var ju på denna utrustning alla primäruppgifter matades in i systemet.

 

En provutrustning togs fram och bestod av tongenerator och tonmottagare samt en fyrkantvåggenerator för att simulera ringgeneratorn. Men man kunde, om man var lite tonsäker, vissla igång tonmottagaren (någonstans på skalan Gubben Noak aktiverades tonmottagaren).

 

Alla förbindelser skulle om möjligt provas vid driftsättningen, fanns ingen förbindelse uppkopplad fick den ersättas av en dämplåda som då simulerade förbindelsen. Dämpningen ökades tills signalen inte längre aktiverade tonmottagaren, vilket värde noterades och fick ge kriteriet för en godkänd förbindelse. Vi hade mycket besvär med kvicksilverreläerna, de hade genom lagring ådragits funktionsproblem och det blev många samtal med försäljningsansvariga på Ericsson.

 

Kontrollverksamhet

Kontrollen skedde från början till största delen som allkontroll, men vår chef, Gösta Almberg hade blivit ”tänd” på kvalitetskontroll med urvalsmetoder och stöttade oss helt i våra diskussioner med leverantörerna, när vi ville förändra metoderna. Kvalitet skulle byggas in! Under denna tid togs de s.k. lödnormerna fram, vilket innebar att stor vikt lades på kvalitet och utförande av lödningarna. Vid denna tid utfördes det mesta av elektroniken med s.k. diskreta komponenter som handlöddes fast på pertinaxskivor med etsad ledningsdragning. Lödmaskiner kom dock men orsakade mycket krångel i början. Men vi hade många diskussioner med höga företrädare inom tillverkande företag om kvalitet och några gånger hade vi till och med svårt att övertyga uppdragsgivarna på Flygförvaltningen. Dock hade man börjat inse problemen och från FF kom nu K-G Andersson, som hade sin byråchefs mandat att driva nya metoder, och som propagerade starkt för kvalitetskontroll

 

Lödkurs vid CVA 1963

 

Lödkurs vid CVA 1963.

Deltagare är från vänster i främre raden Arvid Jauring (senare vid Ericsson), Kai Eriksson, NN. Mittraden Ulf Haglind, Gunnar Ljung, Stig Möller. Sista raden Robert Olsson-Seffer, NN och Ingvar Gustavsson.

Observera klädseln med vit skjorta, slips och fluga. Typisk ”ingenjörsklädsel” på den tiden!

 

 

 Lödkurs vid CVA 1963

Lödkurs vid CVA 1963.

Ulf Haglind, Gunnar Ljung, Stig Möller

 

LF-förstärkare

Senare i början av 60-talet kompletterades nätet som nämnts av LF-förstärkare, som då medgav betydligt längre förbindelseavstånd och högre kvalitet.

Så gott som alla förbindelser i luftförsvarsnätet modell 50 var av 2-trådstyp, vilket betyder att ändförstärkaren måste ”gafflas” upp och balanseras med en avslutning som efterliknar linjen. Det räcker inte att balansera vid en enda frekvens, utan detta måste ske med en s.k. psofometerkurva. Några instrument fanns inte framtagna för detta behov, utan för detta ändamål inköptes en utrustning från Amerikanska Teleprodukter, som sände ett frekvensspektrum som i stort motsvarade talet till frekvens och nivå. Det var ändå ganska lätt att få tjut på förbindelsen (självsvängning) i gaffelkopplingen, i synnerhet om förbindelsen var pupiniserad och inte slutade med en ideal halvsektion.

Förutom denna utrustning användes tongenerator och nivåmeter över frekvensområdet 300-3400 Hz för att kontrollera dämpningen på förbindelsen.

 

Underhåll av förbindelser

Underhållet av trådförbindelserna drog stora pengar och kvaliteten var stundom låg, kanske beroende på att Televerket, som då hade underhållet, inte prioriterade detta och provade förbindelserna.

FF/UH tillsatte långt senare en grupp kallad ”AG Trådnät” med uppgift att ta fram resurser och föreskrifter för underhållet. Undertecknad medverkade där och en FV anställd vid F 21 fick pengar för förslagsverksamhet beträffande föreskrifter för underhållsmätningar på förbindelser.

 

Luftbevakningssystemet grundade sig, som tidigare nämnts, på en modell från Storbritannien och vars funktion har beskrivits i boken ” Spaning mot skyn”. Detta system kom senare att kallas Stril 50 i jämförelse med det datoriserade system som infördes under mitten/senare delen av 60-talet, Stril 60. Från landets ca 1200 ls-stationer gick förbindelser till lgc och dessa förbindelser skulle på något sätt kontrolleras vad gällde i första hand befintlighet. Det var ett omfattande arbete att utföra detta och det fanns plats för rationalisering. Med transporter gick det åt en dag och två man för att mäta två förbindelser och klagomålen var höga över kostnaderna.

 

Tonsvarare

Under senare delen av 60-talet anskaffades, efter en prototyp, framtagen av sektoringenjören Einar Eriksson vid F4 i Östersund, den så kallade tonsvararen. Denna fungerade så att en ringsignal laddade upp en kondensator som aktiverade svararen och sände ut en svarssignal. Denna signal kunde då mätas och kvaliteten avgöras inom ett större spann. Med denna metod var det inte nödvändigt att sätta två personer på varje mätning, utan mätning kunde ske från centralen genom att endast ringa upp det aktuella telefonnumret (alla objekt hade ett abonnentnummer) och besparingen blev betydande.

 

 

Tonsvarare

Tonsvarare

 

Många prov och undersökningar fick dock göras innan tonsvararen blev fullt funktionsduglig. Bl.a. var åskkänsligheten stor. Roland Persson gjorde här en utredning ”Tonsvararutredningen” som klargjorde vad som behövde göras för att få systemet bra och där hade vi kontakt med Televerkets experter på åska mm.

(Experten på Televerket, en civilingenjör, påpekade att han alltid hade en jordkabel med sig på tjänsteresorna för att kunna jorda badkaret).

Vidare orsakades störningar på vissa telestationer ute på landsbygden i och med att nedkoppling inte skedde som det skulle. Det resulterade i att samtliga tonsvarare fick kompletteras med en yttre krets med bl.a. en zenerdiod. Tonsvararna tillverkades av SATT.

En lustig episod emanerar från denna tid. När flickorna i godsmottagningen på CVA skulle föra in benämning på utrustningen fick den heta ”Tornsvarvaren”.

För mer fakta om tillkomsten, problem mm, se särskild artikel "Tonsvarar`n Hallå - Hallå

 

LS-telefoner

Det togs också fram en telefon för tonsignalering, Tfn 386 för Ls-nätet och dess 4-trådvariant Tfn 387, vilka båda skötte sig bra och krävde inte mycket underhåll. Förbrukningen inskränkte sig till byte av de apparater som tappats från torn och liknande.

 

Tfn 386

Tfn 386

 

Båda de här utrustningarna tillverkades av SATT. Telefonapparaterna skulle ju användas ute i fält och genomgick därför en omfattande klimat och mekanisk provning. Mig veterligt finns dessa utrustningar förfarande i försvarsmakten.

 

Upprustning av stabsplatser

I skuggan av Berlinmuren, Kubakrisen, efterdyningar av de Gaulle-revolten i Frankrike (Algeriet-kriget) skedde stora upprustningar. Ungernrevolten låg inte långt borta och U2-planet sköts ned av ryssarna mm. Spänningen fanns hela tiden och detta medförde att prioriteringen och utbyggnaden var hårt styrd. I ett senare läge kom ubåtskränkningarna, då man rustade upp kustförsvarets kommunikationer.

 

Mindre stabsplatser försågs med manuell växel, AK 160 och en flyttbar transmissionsutrustning för anslutning till telefonnätet togs fram av CVA på uppdrag av KFF, den s.k. Transmissionslådan. Vidare skedde också inmätning av förbindelser för Högre och Lägre Regional Ledning, som tog stora resurser. Under åren 68-70 producerades också s.k. Telefonstationsvagn 4 med telefonväxel m/53 i transportabelt skick, som medförde nya utmaningar

 

Startorderutrustning

Parallellt med upprustningen i luftförsvarsnätet skedde också införande av startorderutrustning för J 35 Draken (och så småningom J 37 Viggen). Denna utrustning togs fram av SATT och CVA fick uppdraget att sköta prototypkontroll och så småningom driftsättning. Prototypkontrollen utfördes till stor del av en flygingenjör som gjorde sin praktik här, Christoffer Bengtsson, sedermera överingenjör på FMV. Från SATT medverkade Alex Eckerström, senare engagerad i Televerkets framtidsplanering och som kurschef hos STF i kommunikationsteknik.

Nu kom en period som blev mycket påfrestande för gruppen med hög arbetsbelastning och förrättning på flera täter.

Utrustningen skulle medge att upp till åtta flygplan med tillhörande mekaniker skulle ingå i en s.k. konferenskoppling tillsammans med jaktledaren i lfc och VB i KC (kommandocentralen i krig) respektive TL-tornet i fred. I systemet ingick den s.k. trampminan, som var mekanikerns förstärkare, ingjuten i araldit och som även anslöt flygplanet.

 

                     Jörgen Åker visar utläggning av fältkabel                            Jörgen Åker visar intagning av fältkabel

Jörgen Åker visar utläggning och intagning av fältkabel

 

Efter införande och vid uppkoppling av fler än två flygplan i s.k. högsta beredskap, visade det sig att man fick en kraftig störning i flygförares och mekanikers hörtelefoner.

Undersökningar startades, CVA var med och efter många prov konstaterades att det var en överton till startaggregatets 400 Hz som störde. Alla inblandade friskrev naturligtvis sina utrustningar. Vi mätte, det var komplicerat för det gällde att mäta den signal som låg i flygförarens hörtelefon.

Efter ett antal mätningar konstaterades att orsaken var att förarens hörtelefon hade ena sidan jordad, varför man fick en krets genom flygplanskrovet, markströmsaggregatet till nästa flygplan.

Med två flygplan kunde detta jämnas ut, men med flera flygplan anslutna fick man olika jordplan och på så sätt en ström som flöt i kretsen och som gav störningen.

Det tog åtskilliga veckors arbete innan detta blev klarlagt och verifierat. Vi fick från början inte SAABs experter med oss. Det fanns inga sådana kretsar som kunde störa! Vi var tvungna att bevisa detta genom att visa att vi hade ca 5 Volt mellan ett flygplanskrov och jord.

J35 Drakens flygradio blev sedermera modifierad och på J 37 Viggen uppstod det aldrig. CVA var dock med under lång tid för att verifiera och mäta även denna typ. Här medverkade även Lars V Larsson.

I det nya flygbas-systemet Bas 90 eliminerades ovanstående fel, parallellkopplingen/konferenskopplingen sköttes av ett konferensdon i teleutrustningen i bascentralen.

 

Utrustning för baser

Nya TL-torn och Kommandocentraler med telefoni och transmission installerades (några TL-torn av Televerket, några av Mjölbyverken AB) och omfattande kabelnät lades ut. CVA var med och byggde tornet på F18 och medverkade även med viss leveranskontroll av ingående utrustning, telefonutrustningar, kablar och pupinboxar på flera baser och flottiljer. Det handlade om ett 45-tal flygbaser som kom till under denna tid. Men det var en tid av stora förändringar, vi sade på skämt att när man byggt ett nytt TL-torn var det dags för nedläggning (så var fallet med både F9 och F18).

Mjölbyverkens utrustning på F 16- tornet hade en tendens till att krångla och vara till irritation för flygledarna. Ofta kom samtal från Birger Larsson, teleingenjören på F 16: ”Nu klagar flygledaren på ”knäppar” i sin hörtelefon”. Roland Persson ryckte ut och efter utprovning av lämplig Zenerdiod och något dämpmotstånd var allt frid och fröjd igen!

Televerket levererade en taktisk manuell telefonväxel i KC plus de operatörsinsatser som respektive befattningshavare hade att kommunicera från. (Beskrivs i FHT Rystedts del).

 

Instrument

Bland annat ingick både på flygbaser och strilanläggningar ett omfattande kabelnät, och underhåll för detta beskrivs längre fram. Standardinstrumenten under denna tid var tongenerator och nivåmeter med olika bandbredder och noggrannheter beroende av behov och krav. (Oltronix, Philips, Rodhe & Schwartz, Wandel & Goltermann, Siemens, Hewlett Packard). Representanter från firmorna var då bl.a. Orvar Windisch från Wandel, Rolf Stigberg från HP.

 

Telegrafiinlagring VT2F

Flera projekt kom nästan samtidigt vilket ställde höga krav på personalinsatserna.

I det luftoperativa radionätet ingick en telegrafiinlagringsutrustning, som överförde fjärrskriftssignaler till en ändutrustning placerad hos en abonnent, t ex flygflottilj. Det handlade om att omvandla fjärrskriftmaskinens +- 60 V till den ca -+ 6 V som skulle modulera ett frekvensskift med mittfrekvens 1860 Hz. En variant handlade på sätt och vis om dataöverföring men det var ju ännu inte fråga om digital överföring, utan just frekvensskiftssignaler, hastigheten var modest 50 Baud.

Denna utrustning, VT2F tillverkades av Standard Radio, kom 1962, då ordet modem användes första gången på en kurs vid F2 och som hölls av Standard Radio SRT, och användes senare även för överföring av pejl-data med en hastighet av 100 Baud.

 

Tontelegrafsystem WT100

I luftoperativa radionätet ingick även ett tontelegrafsystem WT100 med 6,12 eller 24 telegrafikanaler, levererat av Siemens, som överfördes på en talkanal. Principen är den samma som beskrivits ovan för inlagringen, med skillnaden att man utnyttjade hela talkanalens bandbredd 300-3400 Hz och ”packade” telegrafikanalerna med hjälp av filter och olika moduleringsfrekvenser. Här anslöts sedan fjärrskrivmaskinerna som ändutrustning enligt ovan. Upp till 24 telegrafikanaler kunde överföras på detta sätt. Det handlade helt om amplitudmodulering och analog överföring.

 

Telefonutrustning MRX 16

I luftoperativa radionätet fanns också en telefonväxel, MRX 16. Den hade till uppgift att förmedla samtal från TL i tornet till annan TL inom samma stjärna. Sålunda hade TL på F16 direkt förbindelse telefonledes med motsvarande på F1, F18 osv. samt med telegrafisten i understationen, som meddelade starttider, destination mm via kortvåg till berörd landningsplats. Om luftoperativa radionätet se vidare artikel FHT Arne Svenson.

 

Instrument för distorsionsmätning

Nu började det också komma krav på distorsionsmätutrustningar. Hittills hade Televerket skött underhåll av förbindelser och fjärrskriftmaskiner, men nu kom det materiel helt utanför denna sfär. Försvarets egen personal skulle ta över underhållet och då krävdes det underhållsutrustningar. Kvalitetsmåttet var felfrekvens och mättes genom att sända en känd sekvens och mäta hur mycket som distorderades. (Förvrängdes)

TREND levererade fjärrskriftdistorsionsmätutrustningar. Fortfarande ingick mekaniska relän i systemen som skulle justeras för en distorsionsfri överföring, s k polariserade relän.

För distorsionsmätning på datakanaler inköptes senare utrustningar från Siemens, 2H2.

 

Radarbild på kabel

De nya Stril 60-centralerna skulle ju ha indata från radarstationer som skulle ge underlag för taktiska beslut.

För överföring av radarbild anskaffades ett bredbandssystem från firman David Andersen i Oslo. Det installerades på en kabel med koaxialtuber mellan Södertäljelandet och Bålsta, den s.k. Södertälje-grenkabel.

På sträckan var mellanförstärkare inlagda ca varje 9 km. Systemet överförde ca 6 MHz, inte mycket sett med dagens mått, men vid analog överföring på kabel ställdes det höga krav på kvaliteten på överföringen. Jordtemperaturens växlingar t ex, påverkar mycket. Utrustningen var försedd med en s.k. pilot som kände av förändringarna, detekterade dessa och fick styra förstärkaren i form av en återkopplingskrets.

Sträckan mättes ca en gång per vecka första tiden. Till mätningarna användes instrument från Wandel & Goltermann, TFPS resp TFPM, vägandes ca 12-15 kg per styck. Vissa stationer låg på avsevärt avstånd från plogad väg, och att bära dessa två instrument tillsammans med universalinstrument, verktyg och dokumentation ställe stora krav på konditionen.

Samma var problemet in i berganläggningar, utan möjlighet att köra in bil, där fick man gå och bära in allt.

 

 

 Författaren vid 6 MHz-utrustningen i Centralen

Författaren vid utrustningen i Centralen

 

Mätningarna var en komplicerad process, först skulle instrumenten värmas upp, sedan kalibreras mot varandra och därefter vidtog mätning. Frekvenskurvan skulle följa den specificerade och avvikelser fick kompenseras i förstärkarutrustningen.

Första tiden medverkade G Elevant från dåvarade TUAB vid mätningarna. Vidare medverkade
Roland Persson från CVA.

 

Datatransmissionsutrustning T1F och T1G

Omkring 1965 hade Stril 60 kommit så långt att man krävde datakommunikation till centralerna från den s.k. DBU-utrustningen i radarstationen fram till centralen. Även styrradion till flygplan igångsattes under denna tid.

För detta ändamål anskaffades från Standard Radio datatransmissionsutrustning T1F och T1G (den sistnämnda för styrradion, de har beskrivits tekniskt av FHT Arne Larsson. Se notis här.). Det här var före datakommunikationen hade blivit allmän egendom och teorierna bakom var nyheter som skulle läras in. Regelrätta kurser i datakommunikation kom inte till stånd förrän på 70-talet, då V24-protokollet blev riktmärket.

 

Vid inmätning av en dataförbindelse skulle den s.k. grupplöptiden (d.v.s. skillnad i faslägen i förhållande till frekvensen, dfi/dw) mätas. Om denna befanns ligga inom toleransgränserna fick man gå över till att mäta distorsionen i form av bitfel. Om denna inte befanns vara klara ramen, fick man gå tillbaka till att kompensera grupplöptidsdistorsionen genom att koppla in små passiva kretsar, löptidsutjämnare, på ledningen.

Detta kanske gav ett bra resultat, men nu hade eventuellt ledningens dämpning ändrats och måste justeras. Så gjordes, men detta påverkade åter grupplöptiden osv.

Det var lite grann av ”There´s a hole in the bucket, dear Liza-----.”. Det blev ett finjusterande, allt tog tid och jag tror att många chefer inte riktigt förstod varför det tog så lång tid att mäta en förbindelse!

I dag sker detta automatiskt, både mätning och inställning, dessutom för en betydligt högre hastighet.

Använda instrument:

  • Grupplöptidmätplats (oscilloscope och tongenerator).

  • LF-mätenhet (nivåmeter och tongenerator HP 3552 och Siemens och dess föregångare.

  •  Distorsionsmeter, bl a Siemens 2H2 samt en extern Eye Pattern Generator.

  • I början användes också en specialbyggd utrustning från SRT, Error Rate Analyzer (ERA), som då, 1962 kostade ca 25 000:- per styck. Jämför penningvärdet, en ingenjörslön låg på ca 17-1800:- per mån. Vad blir 15 månadslöner idag?

Interfon 70

Under sextiotalets sista år moderniserades telefontrafiken för flygtrafikledning genom anskaffning av Interfon 70. Denna utrustning kopplades på en fyrtrådsslinga och förband samtliga flygflottiljer samt de större civila flygplatserna. Uppkallningen gjordes med selektiv signalering och förband flygledaren direkt med tornet på önskad plats. Det var också ett pusslande, även civila sidan, i form av luftfartsverket, var med i arbetsgruppen och åsikterna var inte alltid lika om vad som beställts och vad som specificerats.

Här medverkade författaren som projektsekreterare, vilket var en grannlaga uppgift, protokollen lästes noggrant och alla tvetydigheter påtalades och omformuleringarna var många.

En nyttig period!

 

Kabelutrustning

Med de omfattande kabelnäten som lades, både på flygbaserna och vid de större centralerna, medverkade CVA både vid läggning och vid inmätning samt med vidmakthållande metoder. Kablarna representerade ett stort värde och man vidtog olika åtgärder för att minska kostnaderna och öka tillgängligheten. Bland annat infördes tryckskyddsövervakning. Felsökning efter läckor skedde i form av att någon gas injicerades, såväl gasol och argon som freon och radioaktiva gaser förekom och som spårades med geigerräknare. Metoderna var något riskabla, gaserna var inte helt ofarliga. Tunga gaser lägger sig ju i skarvgropen och kan medföra förgiftningar eller som i fallet med gasol, explosionsrisk.

 

Mätmetoderna förfinades, under sjuttiotalets första år inköpte FMV pulsekometerutrustning efter det att ”expertråd” inhämtats från CVA. Det ställdes stora krav på noggrannheten bland annat vid mätning av reflexionsdämpningen i en koaxialkabelskarv eller –avslutning. En demonstration på F14, med bl a representanter för Televerket Mätinstrument som också stod i begrepp att anskaffa dylika utrustningar, visade metodens möjligheter. Närvarande var också P-O Larsson från CVA. Detta ärende följdes senare av leveranskontroll på plats i Kiel tillsammans med Roger Telenius under ca två veckor.

Firman Howaldtswerke-Deutsche Werft i Kiel stod för tillverkning. Metoden kallas ibland förenklat för kabelradar. Principen är relativt enkel, men problemet är att få en förstärkare som drar upp det svaga ekot från felstället utan att ”dödas” av den höga utgångpulsen.

HDW hade där utvecklat tekniken, som emanerade från felsökning ombord på fartyg, med hundratals kablar som kan råka ut för fel. Howaldswerke engagerade sig starkt i kabelunderhålls-sidan och arrangerade flera kabelseminarier där undertecknad deltog.

 

PCM på tråd. Digitaliseringen påbörjades

Transmissionstekniken moderniserades, i början av 70-talet inköpte FMV två st PCM-system för fysikaliska kablar från den franska firman CIT-Alcatel.

Det genomfördes en kurs i Paris våren 1972. Deltagare var flygingenjörerna Hans Tegenfeldt och Krister Klemedsson, byråingenjören C-E Johansson, ingenjörerna Per-Milton Henriksson från Telub och Nils-Åke Magnusson från regionala televerkstaden i Kallinge samt författaren.

PCM-tekniken är ju känd sedan länge, men betraktades i början mest som en störning, då det var Puls Amplitud-tekniken som var aktuell. Svenskättade fysikern Nyqvist och britten Shannon hade emellertid visat att man kan återställa en signals envelope om man samplar den analoga signalen och samplingshastigheten överstiger dubbla bandbredden. Amplituden på den analoga signalen mättes i en skala om 127 steg (256 om man vill ha negativa värden), man lät signalen representeras av ett 8-bitars ord. Det låter väl tekniskt men teorin stämmer! På så sätt kan ett antal kanaler ”packas” i t ex en talkanal. Författaren skrev en kort introduktion i tidningen TIFF och den vitsige rubriksättaren kallade den ”Packat snack!)
 

Som provsträckor valdes två kablar mellan försvarsobjekt och televerksstationer i södra Sverige.

Befintliga kabelpar fick avpupiniseras och repeterare sattes in ungefär var 1,5 km. Denna teknik har senare förfinats och till skillnad från de 32 talkanaler (2 Mb/s) som då överfördes digitalt i dåtidens kablar kan man idag överföra en oerhörd mängd information på fiberkablar.

Fiberkablarna berörs senare i denna framställning.

 

OPUS Hjälpmedel för Optisk spaning

Det gamla luftförsvarsnätet med rapportering från ett ls-torn till lgc moderniserades i och med att systemet OPUS anskaffades. Även här hade sektoringenjören Einar Eriksson vid F4 dragit upp principerna för systemet. CVA var med under hela framtagningsprocessen med tillverkning vid AGA Roslags Näsby och utprovning uppe i Alundatrakten.

Systemet är tekniskt beskrivet av Bernt Törnell i boken ”Spaning mot skyn”. Kort gick det ut på att om ls-posten tryckte in riktning och avstånd (nära eller långt borta) kunde en bild återskapas och presenteras i lgc som visade företagets rörelse över ytan, visserligen primitivt men ändå.

 

Modem

Modemtekniken började nu bli mer avancerad. Det kom modem för vanliga telefonkanaler och för kommersiellt bruk med hastigheter upp till 1200-2400 Baud. Man uttryckte hastigheten fortfarande i Baud. Senare, då olika moduleringar utnyttjades, skrev man istället b/s (bit per sek). Det rörde sig fortfarande om analog överföring.

För det försvarsnät som användes av dåvarande Försvarets Datacentral och skulle förse stor-datorerna med indata, liksom för digitaliserade databilder mm för Stril anskaffades nu modemer från Codex USA med hastigheter 4800 och 9600 b/s, som också var försedda med automatiska utjämnare, dvs. ställde in sig själva till en lämplig överföringsfrekvens. Dessa ansågs då vara mycket avancerade. (Idag köper man ett billigt modem för hastighet upp till 56 kb/s). Men i den tidigare generationen var man som tekniker fortfarande tvungen att hålla reda på tekniken t ex i de olika styrledarna i V.24, X.21 osv. och hur deras tillstånd var i händelse av störning eller fel. (Begreppen Request to send, Clear to send osv. tror jag att ingen pc-användare behöver bry sig om i dag!)

Nu slapp man mäta grupplöptider, men fortfarande gällde distorsionsmätning i form av felfrekvens och nya begrepp togs i bruk, som t ex ”otillgänglig tid, UAT” och störda sekunder.

 

En ny mätutrustning anskaffades från Siemens, K1190, som mätte distorsion, delay fördröjning, dämpning osv. på förbindelsen. Denna utrustning kunde senare under 80-talet styras med ett enkelt PC-program.

 

ADB kommer

Datatekniken eller ADB som det också kallades då skulle ju bli framtidens modell och på Flygförvaltningens initiativ genomfördes i början av 60-talet (1963) ett antal kurser i ADB, på skilda konferenshotell. Det fick bli introduktionen till det som skulle bli allenarådande inom några år, och som gav en bra bakgrund till användarkraven.

 

Begreppet FTN

Det gamla luftförsvarets trådnät hade nu (mitten 70) ersatts av begreppet FTN (Försvarets TeleNät) och här användes såväl radiolänk som tråd/kabel, men fortfarande fanns det gamla stril-50 konceptet kvar i grunden.

 

Telefonväxlar. På väg mot digitaliseringen och teknikskifte

Nätväxlar

Det var i och med anskaffning av nätväxel AKE och ETSS som datorerna gjorde sitt intåg i FTN. Datorisering hade visserligen införts långt tidigare inom Flygvapnet, men det handlade då om stora system för bearbetning och presentation av olika data. Datorer fanns också sedan lång tid tillbaka inom flygteknik och inom tillverkningsindustrin, men nu skedde en förändring inom transmissions- och telefonväxelteknik.

 

Digital teknik på transmissionssidan hade visserligen kommit i och med PCM-systemen, som beskrivits ovan men nu handlade det om datormognad i maskinnära kommandon bland annat på PDP 11/35, så under hösten 1976 skedde utbildning på Digital Equipment i Stockholm, där elementära kunskaper i deras dator PDP 11/35 gavs, detta följdes senare av kurs i Boston på nätväxeln. Nu fick vi börja tänka oktalt och hexadecimalt. Roland Persson var med även här.

 

I nätet fanns tidigare AKE-växeln. AKE beskrivs av Roland Persson på annan plats på vår hemsida. Se notis mm här.

 

Modell 70-växeln

Det togs också fram i början av 70-talet, en Ericssonväxel, den s.k. m/70 växeln för våra stora ledningscentraler, som ersatte de manuella växlarna. Dessa var de sista av den generation med kodväljare, liksom AKE-växeln, och var både en abonnentväxel och förmedlingsväxel.

För de sistnämnda växlarna skedde kopplingen i form av relän eller liknande kopplingselement.

 

AXT-växel och GTD 120

Vi har nu klivit över i den digitala världen. Den första taktiska digitala växel var den som satt i radarstation 860 och rörligt indikatorrum (RIR). Det var en utveckling av Ericssons AXE-växel, som gick under beteckningen AXT och som hade en väljarmatris om 512 linjer, växeln fanns också i RGC och LFC. Denna växel utvecklades och valdes också senare till Bas 90-konceptet. Nu krävdes ett minimum av fysisk underhållsutrustning, arbetet gick mer ut på att kunna hantera menyer från en dataskärm.

Det här var dock före Internet och Windows var inte uppfunnet så det var inte så lätthanterat som i dag. Det var långa tabell- och textsträngar och kommandon som skulle läsas och skrivas.

Till abonnentväxel valdes en växel från belgiska ATEA, GTD 120 utbildning skedde i Antwerpen. Det var en helt digital växel uppbyggd kring PCM-teknik.

 

ASD 551

En analog växel anskaffades dock 1978, ASD 551 från Ericsson Bollmora för användning i större stabsplatser och de större strilcentralerna och som ersatte bl.a. den s.k. m/70-växeln. Växeln styrdes dock av en Ericsson-byggd dator där kommandona skulle läsas in hexadecimalt.

En kortare kurs för ”intresserade” gavs i Bollmora. Denna växel ersattes av Tvx 400 från Philips i slutet på 80-talet.

 

Fiberkablar och digital överföring

På transmissionssidan skedde parallellt en utveckling mot högre hastigheter och det var då fibertekniken och PCM-tekniken som stod för framstegen. De första fiberkablarna var ”enkel-fiberkabel”, dvs. innehöll endast några fibrer för fram och back. I dag talar man om flera hundra fibrer i samma kabelhölje.

Den första fiberkabeln i försvaret gick mellan Tre Vapen och Bastionen i Stockholm. Därpå lade man en gemensam fiberkabel mellan en stabsanläggning och dess transmissionsutpunkt uppe i Norrland. Skarvning skedde då i form av svetsning för hand så att säga. där man fick titta i ett mikroskåp, klippa ändarna noggrant, slipa och föra ändarna mot varandra före svetsningen. I dag använder man datorstyrda svetsar som kan svetsa ett antal fibrer åt gången och gör inställningen automatiskt.

 

Övertrycksskydd för kablar

Det fanns dock kvar system som behövde ”gamla hederliga” mätmetoder.

Fysikaliska kablar fanns fortfarande i stor mängd och hög grad, och var delvis skyddade med övertryck, så att ett fel på manteln inte skulle medföra fuktinträngning vilket kan ödelägga kabeln. Ett instrument framtaget av HDW testades med viss framgång. Metoden gick ut på att skicka ut spänningsstötar, icke förstörande och med hjälp av två jordspetsar, jämför skidstavar, och ett noll-instrument avkändes marken efter det förmodade kabeln.

Där en mantelläcka hade uppstått fanns då teoretiskt en strömkrets, och där fick man en polvändning mitt för felstället. Metoden fungerade, men vid korsning med andra kablar eller ledningar fick man också en indikering och vilken var den rätta? Det blev några grävningar i onödan. Några fel konstaterades dock med metoden.

En annan metod för att mäta högohmiga fel provade även och utrustningar anskaffades. En tillsats kopplades till pulsekometern som styrde spänningspulser med växlande polaritet. I ett högohmigt felställe bygger dessa spänningspulser upp en joniserande väg, jämför vad som händer i en åskblixt, och gav en strömbana.

 

För fiberkablar anskaffades nu OTDR-utrustningar. De tidigaste vägde ca 20 kg och kostade bortåt 300-450 000:-. Nu kunde man mäta avståndet till felet med stor noggrannhet.

 

För grundläggande transmissionsmätning på förbindelser anskaffades i stor mängd LF-mätenheter från Hewlett Packard och Siemens, dessa blev mycket populära och används fortfarande.

 

Attackledning

Som tidigare nämnts var trådnätet ganska ålderdomligt ända in på 60-talet, men stora förändringar väntade.

I slutet av 60-talet fick, som tidigare beskrivits, såväl jakt- som attackförbanden anslutning med flygplan i ”Högsta” i form av Tfn 46. Nu kunde även attackförarna planera sina uppdrag direkt i kabinen. För attackens ledning byggdes en ovanjordsanläggning i Västsverige, där CVA, numera bytt namn till FFV/U, var med och planerade, projekterade och installerade transmissionsutrustning samt en ganska primitiv ledningstagare, konstruerad av Mjölbyverken AB, som medgav uppkoppling av krypterad Op-rums-fjärrskrift och talkommunikation från ledningsplatsen till flygplanen på baserna.

 

Detta system ersattes eller kompletterades senare på 70-talets slut med ett datorstött system från Norsk Data och med terminaler från Ericsson, s.k. System 41.

Vid denna tid var datorer fortfarande något alldeles speciellt och kunde bara behandlas av experter, så det var Statskontoret som hade ansvar både för upphandling och för underhåll. Tidigare hade den s.k. Datamaskinnämnden haft ansvaret och rätten att hantera anskaffning och underhåll. Det blev en svår situation när man såg att det kom in standarddatorer i kommunikationssystemen, vem var ansvarig? För att lösa knuten tillsattes en grupp inom FMV, DAKRA där den tidigare chefen för Radiolänksektionen sedermera transmissionsbyrån, Hans Franzén satt som ordförande.

Vad resultatet av denna utredning/arbetsgrupp blev vet inte undertecknad, men vart efter fick försvarsmakten själva anskaffa datorer och teckna avtal om drift. Man började så smått med att betrakta datorer i t.ex. telefonväxlar som en del av växeln (embedded system) och på den vägen fortsatte det.

 

DATEX/MILTEX/MILFAX

Nu hade man kommit till början av 80-talet och det var dags att modernisera sambandsmedlen på användarnivå. Först ut var DATEX, en utrustning som ersatte fjärrskrivmaskinen. Leverantör SATT.

DATEX-namnet påstods vara intecknat av Televerket och utrustningen fick byta namn till MILTEX, som kanske bättre sade vad det handlade om. Utrustningen var i stort en bordsdator med en tillsats, DCE, som hanterade kommandon, formatmallar mm.

Idag ryms dessa funktioner i en lap-top, men då detta händer är vi fortfarande kvar före PC-s intåg.

MILTEX kommunicerade direkt med annan MILTEX -terminal, men för konvertering, massutsändning mm togs en MeddelandeFörmedlingsCentral fram. (Beskrivs vidare av FHT Arne Svensson).

Denna byggde på en minidator från Norsk Data, ND-100 med en hårddisk från CDC om 80 MB. Operativsystem var SINTRAN. Det var ett skivminne ca 1 m hög och med en stor skivpacke som innehöll det sparade mediet. Detta skivminne efterträddes av ett om 280 MB för att inom något år ersättas av det s.k. Winchesterminnet, med fasta hårddiskar.

Jag tror att det första var på 400 MB och kostnaden låg någonstans på 100 000:-. Detta var således på 1980-talets början, utvecklingen gick ju sedan snabbt och idag har vi helt andra förhållanden till tekniken.

(Jämför mitt lilla SD-minne till kameror mm på 512 MB och det finns även idag på 1 GB. Vad som gäller imorgon återstår att se.)

 

Här levde man fortfarande i datorvärldens magiska värld, det krävdes speciella datorrum, med kylning, stabiliserad spänningsmatning, datagolv osv. för att tillgodose tillgänglighet och säkerhet.

 

Denna MFC-utrustning ersatte de gamla halvautomatiska och manuella förmedlingarna i fjärrskriftnätet,

Denna utrustning levde kvar till införande av FM-IP-nät på 2000-talet.
 

Telefax ingick i Väder 70-systemet, men det var en komplicerad sak att föra över en textsida. Minsta störning på telefonlinjen förorsakade att synkronism uteblev och det var bara att starta om . Telefaxen ansågs nog som mer eller mindre ”död” i slutet av 70-talet. Men med ny teknik och digitalisering av bilden kunde både hastigheten höjas och förfarandet förenklas så med MILFAX kom en renässans.

MILFAX var egentligen en vanlig telefax, men lite ”spetsad” så man klarade RÖS-krav (Röjande Signaler) och kunde kryptera bilden. Används ännu för överföring av hemlig information.

 

Datatransmisson

Inom överföringstekniken skedde en början på IT-revolutionen redan på 80-talet, nya s.k. protokoll kom som reglerade hur överföring i en datorvärld kan samtala, nu kom upp begrepp såsom X.21, X.25, X.400, V.24, V.28 mm mm som ställde helt andrakrav på kunskaper på oss som arbetade med att lösa underhållsarbetet på ett optimalt sätt.

 

MILPAK

Under slutet av 70-talet började man tillämpa en överförings- och switchingsteknik, s.k. paketförmedling. Denna gick ut på att dela upp bitflödet i paket, med en ”adresslapp” på varje. Dessa paket kunde söka sig fram i t ex Internet eller annat övergripande nät och gå olika vägar, för att på mottagarsidan sättas samman igen. Detta gav en stor överföringssäkerhet och även om den s.k. overhead var stor så hade näten nu utvecklats och fått så stor kapacitet att överföringstider mm inte hade någon avgörande roll. FMV anskaffade från USA ett antal ”paketväxlar” som driftsattes under 80-talets första år.

 

Ledningssystem

I den gamla världen var det telefonikomponenter och trådtransmission som utgjorde grunden för ledningssystem och taktiska ledningssystemen. Vi har kommit in till mitten –slutet av 70-talet och datorerna, som många gånger var specialdesignade för en uppgift, gjorde sitt intåg.

Datorer fanns dock sedan länge i de s.k. DBU som hanterade beräkningar och presentation av det taktiska läget.

I mitten/slutet av 60-talet genomfördes övergång till Stril 60 varefter telefonisidan förändrades radikalt. Datorstöd infördes, men i botten fanns den grundläggande telefon- och transmissionstekniken. Det var reläer och kopplingselement som i början bildade ledningssystemen.

Förändringarna kom när datorerna skötte om såväl koppling som anslutningar i

Ledningssystemen och dessutom tillförde beslutsstöd och beräkningsunderlag för taktiska beslut. Allt blev sammanvävt. Det rörde det sig både om administrativa/operativa, såsom LEO (ÖB och MB), dels rena taktiska system som SEFIR i Lfc m/60 och ATLE, som var attackens ledningssystem, se ovan. (Namnet togs senare över av arméns taktiska ledning).

Hela tiden skedde utveckling mot större kapacitet och mer ”intelligenta” system och den ena typen av dator avlöste den andra. Betänk att PC inte kom förrän 1982, då IBM lanserade och ”namnade” sin PC.

Nu har vi kommit långt ifrån trådtransmissionstekniken där vi började så med den nya teknikens introduktion kan det vara lämpligt att avsluta historien som började med arvet från 30-40-talen och slutade i den digitala världen.

 

 Utbildning

Under den period som denna beskrivning omfattar bedrevs utbildning först vid gamla F2 och vid f.d. FCS i Västerås. I början av 60-talet beslöts att Halmstad och F14 skulle bli utbildningscentrum och till en börja flyttas utbildningen på bas- och telefonimateriel dit, medan radiolänkutbildningen etablerades i Västerås. Vad gäller F14 så agerade 1 vm Evert Larsson mycket kraftfullt och skickade blivande lärare till CVA för att ta fram underlag och även utbildningsmateriel. Så småningom utvecklades detta till utbildningscentrum för bland annat kabelskarvning och datatransmissionsteknik för att slutligen bli en komplett utbildningsanläggning för marktelemateriel.

 

 Äventyr i Tyskland

Kabelnäten på flygbaser och i utpunktsnät var omfattande och vidsträckta. För att klara (förbättra) transmissionskraven på en kabelförbindelse kan man bland annat tillgripa pupinisering. Detta består av spolar (induktanser) som läggs in i serie med kabeln och genom att samverka med tvärkapacitanserna kan man minska dämpningen i kabeln avsevärt, på bekostnad av bandbredden.

 

För försvarsägda kablar inköptes från Siemens Berlin ett antal pupinboxar, där kvalitetskontrollen utfördes på plats, före ingjutning i kabelmassa.

Kontrollen bestod i att mäta upp induktanserna och kontrollera att dessa låg inom toleransgränserna. Kanske inte så kvalificerat arbete, men en slarvig mätning kan inte göra arbetet med ingjutning ogjort!

Sagt och gjort, författaren fick åka ner till ett slitet Berlin något år efter murens tillkomst. Chefen för provrummet, vi kan kalla honom Meyer hade en hjälpreda, en något äldre man som vi kan kalla Beyer. Herr Meyer, man var väldigt noga med titlarna och jag som då var representant för Schwedishe Luftwaffe behandlades med aktning, trots min ringa ålder, gjorde själv ingenting utan vid alla arbeten skulle herr Beyer tillkallas för att koppla om sladdarna till mätinstrumenten.

Dessa herrar var naturligtvis inte du med varandra, men herr Meyer tog varje dag vid lunchen, då herr Beyer inte fick delta, med sig en cigarr till denne.

 

Det har var som sagt bara något år efter muren och en tur i Östberlin lockade. Jag hade läst hemma att vid utlandsbesök skall anmälan ske till militärattaché, varför ambassaden i Bonn uppringdes. När detta samtal beställdes steg ytterligare aktningen för kontrollanten. På ambassaden i Bonn svarade en trevlig officer av högre grad, som aldrig hade hört talas om någon bestämmelse om anmälan, men han tyckte det var trevligt med ett samtal och önskade mig en trevlig vistelse i Berlin.

Kontrollanten trodde naturligtvis att med sin kunskap om hemliga objekt skulle vara ett perfekt kidnappingsoffer. Vistelsen slutade emellertid bra och några fel kunde aldrig konstateras till denna materiel

 

 Äventyr i Danmark

Det kunde också uppstå andra situationer på resor. Författaren och Roland Persson skulle besöka firman ELMI i Köpenhamn. FMV stod i begrepp att inköpa mätinstrument för att mäta samband mellan olika signaleringsimpulser i telefonväxlar. ELMI var känt som ett företag som byggde olika specialinstrument i telefonibranschen.

Alltnog, vi for till Köpenhamn, kom till firman och hade givande diskussioner och förevisningar.

Det blev kväll och firman skulle bjuda på en bit mat. Vi samlades i Nyhavn av alla platser men på en fin restaurang, åt en bättre måltid och middagskonversationen började. Författaren som inte riktigt tänkte sig för frågade apropå vad äldre kollegor hade berättat: ”Det finns visst några krogar här som var väldigt populära , Kakadu och Valencia, finns dom kvar?”

Den stackars firmarepresentanten måste ha missförstått mina avsikter, för efter intagen måltid for vi iväg till, ja just det ”Kakadu”, vilket befanns vara en s.k. strip-krog och kanske mer. Men egentligen var det bara en fundering från min sida.

Pilsnern vid inträdet kostade ungefär lika mycket som notan från måltiden och vi fick nu vara med om showen. I pausen gick damerna ner i publiken, men vi måste ha sett för ointressanta ut, för det blev en kreaturshandlare från Vebaeck som blev föremål för deras ömma omtanke.

Vi skildes från firmarepresentanten så småningom och vart han tog vägen vet jag inte, men vi kom i alla fall till vårt hotell oantastade.

 

 Slutord

Vi har nu kommit till slutet av 80-talet och den stackars underhållsteknikern var nu mestadels sysselsatt med att utreda och utvärdera datorstödda system. Grafiken var dock inte så utvecklad utan gränssnittet baserade sig på text. Från vår sida försökte vi dock skapa så effektiva underhållshjälpmedel som möjligt, många gånger i konflikt med leverantörerna och tidvis även sakhandläggare inom FMV som tyckte vi ställde orealistiska krav.

Ser man i backspegeln så har vi i dag vad vi drömde om 1983. Men spridningen är stor och trögheten, det finns fortfarande materiel kvar från tiden före IT-revolutionen och som skall vidmakthållas. Kanske en uppgift för seniorerna?

1991-92 kom Internet att utnyttja Word Wide Web och detta blev en revolution även för underhållsteknikern och har förändrat världen.

Den gamla teknikern med ett MK-OK snöre om halsen och en lf-mätenhet i ena handen och förbindelseritning i andra har fått ge vika för de IT-kunniga män och kvinnor som från sina skärmar dirigerar omkopplingar och felsökningar på ett sätt som vi inte kunde drömma om när vi gick in i den här världen på 60-talet.

 

Detta skrivs 2007 och det kan därför vara lämpligt att avsluta där, de tekniska system som inledde denna period är nu till största delen ”passé” och ny tid inletts.