Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!

 

 

 

 

Bakgrund

Denna berättelse är skriven år 2000 av Bengt Rask, montör på CVA på 1950 och 1960-talet.

 

Anpassad för webbvisning av Roland Persson AEF

 

Apoketno som nämns i texten är  Apokätno, en station vid Inlandsbanan strax söder om Jokkmokk.

 

Nausta är en liten by i Lappland. Byn blev känd för den så kallade Naustasmällen den 28 augusti 1957. Där utfördes en sprängning med 5 resp 36 ton bonyl för att se resultatet beträffande verkningarna av en motsvarighet till en mindre atombomb.

 

 

Mer att läsa:

CVA roll i projekt VEGA
Förberedelser och uppföljning
 

Den hemliga skogen  "Här lekte Sverige atombomb på 50-talet"

 

 

Ur Ny Teknik 19/7 2011:

"Den 28 augusti 1957 skakas den svenska lappmarken av en kraftig detonation. Tryckvågen sprider sig många kilometer från detonationsplatsen, och förstör byggnader, fordon och elektronik på sin väg. Det största svampmolnet reser sig en kilometer över den svenska moränmarken.

Bombtesterna i Nausta utanför Jokkmokk är det närmaste en riktig atombombssmäll som Sverige kommer under sin tjugoåriga kärnvapenhistoria. Syftet är att se hur natur och materiel klarade det enormt höga trycket från en kärnvapensmäll.

Vid det första försöket 1956, med kodnamnet Sirius, detonerar tre laddningar med det konventionella sprängämnet bonyl. Laddningarna var på 600 kilo, 6 ton respektive 60 ton, där varje ton motsvarar 600 kilo trotyl. Året efter genomförs det andra försöket, med kodnamn Vega, där två laddningar skjuts av. Den ena på 5 ton och den andra på 36 ton bonyl."

 

 

 

 

Bilderna och texten nedan är hämtade ut FOA-tidningen
nr 1 1995.

Nausta-1

Den 28 augusti 1957. 36 ton sprängämne av typ bonyl exploderar i den lappländska ödemarken. Stötvågen har nått sin undertryckfas och det vatten som finns i luften förvandlas till ånga. Själva stötvågen syns inte och ligger en bra bit utanför vattenkupan.

 

 

 

Nausta-2

Smällarna gjordes för att mäta höga tryck. En bunker som byggts nära nollpunkten såg ut så här efteråt

 

 

 

 

Nausta-3

Till och med flygplan (om än ej i flygdugligt skick) hade dragits upp till Nausta. Det infälIda tidningsklippet visar hur militärerna lurade pressen. De påstådda bärgningsövningarna var betydligt känsligare saker. Draken hade detta år 1957, bara varit i luften i två år och något riktigt flygplan fick man inte öva på. Det fick duga med modeller.

 

 

 

 

Nausta-4

 

Nausta-5

Höga radarmaster och tunga stridsvagnar. Här en 50 tons Centurion som var modern då och fortfarande används. Allt skulle med till nordliga Nausta och alla ville vara med. Detta var ett unikt tillfälle att pröva vad materielen klarade.

 

 

 

 

Nausta-6

Kodnamnet Vega hade måIats på den ammunition som skulle prövas i det hemliga försöket

 

 

 

 

Nausta-7

I flygvapnets ombyggda torn travades tonvis med sprängämnen - tills tornet klagande knakade. 50 ton var målet och det blev troligen 36 när lastningen avbröts.

 

 

 

 

Nausta-8

Efter den stora smällen. Telefontrådarna, som bara var 75 m från nollpunkten, hänger som ledsna serpentiner från lutande stolpar

 

 

 

 

Nausta-9
Träden knäcktes rakt av mitt på stammen.
I ett av de projekt som följde på Nausta studerades vilken verkan ett kärnvapenkrig skulle ha på den svenska skogen

 

 

 

 

Nausta-10

Hur det såg ut efteråt kan ses på bilden. Den stora kratern kallas i folkmun Foajaure

 

En ”sörlännings” upplevelse av Nausta
på 50-talet.

 

Året var 1956. Jag befann mig på F 16 i Uppsala när jag fick ett telefonsamtal från CVA att jag skulle byta av en ing Arne Norberg i Nausta som var arbetsledare för ett mastresarlag och av någon anledning måste lämna detta.

Du ska lösa enkel biljett till Apoketno, där möter en bilkårist upp och skjutsar dig till arbetsplatsen

 

Framkommen till Uppsala Central bad jag om en enkel biljett till Apoketno. ”Förlåt” svarade biljettförsäljaren. En enkel Apoketno, svarade jag igen. Efter en stunds letande hittade han stationen och jag fick min biljett  inkl. sovvagn.

 

När jag steg på tåget och så småningom hittat min sovvagnskupé visade det sig att jag skulle dela den med en äldre gentleman, vi presenterade oss för varandra, man sade inte Du till varandra som i dag.

Efter en stunds konversation sittande mitt emot varandra vid fönsterplats och det lilla fällbara bordet emellan oss sade han plötsligt: Inte skulle herr Rask kunna lösa in några frimärken som jag har. Det är så att min unga hustru och jag varit i Varberg där vi kopplat av och legat och plaskat i tången, hon åkte hem före mig och nu har mina pengar tagit slut. Jag funderade naturligtvis vad det var för en lustig figur men tänkte samtidigt att frimärkena har sitt värde så risken är obefintlig.

Han tog upp sin plånbok, jag fick ett antal frimärken, han försvann kvickt till restaurangvagnen för att, som jag förstod senare, få sig en öl.

 

Kommen tillbaka till vår kupé stod det inte på förrän han frågade om jag ville lösa in resten av frimärkena, jag gjorde detta och han försvann ännu en gång till restaurangvagnen.

När han återkommit och vi pratat en stund sade han plötsligt. ”Säg herr Rask, om jag får låna tio kronor ska jag bjuda på en öl” Nu började jag bli litet orolig och funderade vad den här resan skulle sluta med men gubben var charmig och ingav förtroende, han fick låna de tio kronorna och jag blev bjuden på öl.

Vi kom överens om att pengarna skulle skickas poste restante Jokkmokk.

När vi druckit upp våra öl gick vi tillbaks till kupén och bäddade, han fick med ålderns rätt underslafen och jag hoppade upp i den övre.

 

När jag några veckor senare hämtade min post i Jokkmokk låg där ett brev med de lånade pengarna, det visade sig att mannen var redaktör på en tidning i Umeå, närhelst jag ville var jag alltid välkommen till björkarnas stad och hälsa på honom och hans fru.

Detta blev aldrig av men minnet av den gamle mannen sitter kvar.

 

Så småningom anlände jag till Apoketno som visade sig vara en liten anhalt men som det lovats stod där en bilkårist och väntade, vi packade in mitt bagage i bilen och anträdde resan mot Nausta.

Att beskriva vägen är omöjligt efter 46 år men jag minns att den var smal och någorlunda rak.

 

Vid framkomsten blev jag hänvisad till ett stort tält som visade sig vara ett portabelt marketenteri där jag blev bjuden på mat. För dagen serverades sik som smakade alldeles utmärkt efter den långa resan.

Under tiden jag åt stod min bilkårist och väntade för att skjutsa mig till arbetsplatsen, jag undrade försynt om jag inte skulle kunna gå dit själv men blev upplyst om att det var alldeles för långt.

 

Framkomna dit hälsade jag på mina arbetskamrater samt den man jag skulle avlösa, Arne Norberg. Arne som är född norrbottning hälsade mig med orden: Bengt, här är så in i h-e mycket mygg, vi smörjer in oss med djungelolja men den hjälper inte förrän det blivit ett sånt tjockt lager att dom halkar av. Det var inte glädjande för mig som avskyr mygg.

 

Nu visade det sig att Arnes beskrivning var litet överdriven, dock drar jag mig till minnes en syn där en man ligger på knä i myren och gräver ett hål för ett fundament. Där var så mycket mygg som svärmade omkring honom så han knappt syntes.

Mannen var en lapp som hette Stokke som jag återkommer till senare.

 

Blev snart varse att det fanns tre sorter, mygg, knott och svidon, de senare kröp in under kläderna och stack så det sved till litet men lämnade aldrig någon klåda och svullnad.

 

Vi vandrade runt på arbetsplatsen, där var redan ett torn monterat av den typ vi satt upp på olika platser i Sverige, jag blev upplyst om att i detta torn skulle placeras sprängmedel och motsvara en atombombsexplosion.

 

På olika ställen i myren var gjutna fundament med väggar på kanske två decimeter och en meters sida och grova helgängade bultar nergjutna tätt intill varandra på översidan.

Även dessa bultar återkommer jag till senare.

 

Så småningom kom vi fram till det ställe som var ändamålet med min resa, att leda resningen av en triangelmast av det slag som var avsedd för länkradio.

Vi gick igenom materielen och konstaterade att det i stort sätt stämde, arbetsdagen var slut och vi begav oss tillbaka till Nausta och förläggningen där jag skulle tilldelas nattläger.

 

Jag vill minnas att man från förläggningen kunde se byn Nausta som bestod av några enstaka hus, blev upplyst om att där fanns bara en telefon med nr Nausta 1, där låg också sjön Naustajaure, en vacker syn i synnerhet för mig som tyckte om fiske men aldrig dragit upp annat än mört, abborre och gädda i Hjälmaren.

Att nu för första gången kanske få dra upp en ädelfisk kändes som en dröm.

 

Efter maten den första kvällen samlades många på ett ställe, förutom vårt arbetslag visade det sig vara mera folk än jag trott, där var officerare, bilkårister och personal från FOA.  En del hade en god berättartalang och en fin stämning rådde.

 

Jag hade före maten tilldelats en liten stuga med två sängplatser, när jag kom tillbaka hade min blivande stugkompis anlänt, efter presentation och litet småsnack fick jag reda på att han var anställd vid statspolisen i Luleå och var s.k. fjällpolis.

Vi kamperade ihop hela min tid i Nausta , vi kom bra överens och tilllbringade många kvällar tillsammans före läggdags, det visade sig att han hade åtskilliga historier att berätta om sitt liv som fjällpolis.

Även till honom får jag tillfälle att återkomma till.

 

 Så var det då dags att börja den första arbetsdagen, vårt lag hade en egen bil till förfogande att förflytta oss mellan logi och arbetsplats.

På arbetsplatsen fanns även två st. inhyrda samer som utförde allehanda arbeten, de skulle tillfälligt hjälpa oss med mastjobbet.  Den ena hette Andersson, den andra hette Axel Stokke och kom från en by som hette Udtja.

 

Masten var av s.k. triangeltyp med 1 meters sida, varje del är 8 meter lång. Jag vill minnas att denna bestod av sex delar, alltså 48 meter.

Där masten ska placeras gjuts ett mittfundament och för stag 3 st fundament.

När detta är klart monteras mastdelarna ihop på marken, vid fotändan monteras en 12-meters hjälpmast, från denna går en wire till masttoppen och en wire till ett handdrivet spel.

 

Då vi så småningom kom till mastresning tilldelades Andersson och Stokke det handdrivna spelet. Här fick jag se vilken arbetskapacitet dessa gubbar hade.

Vid resning av detta slag måste man hela tiden se till att masten går rakt upp. Denna kontroll görs medelst två sidostag som är kopplade till var sin dynamometer som måste hålla samma vikt under hela momentet.

En stor risk är att den ena visar kanske 200 kg för mycket, då känns det rätt att släppa efter på denna men ju mer man släpper desto större tyngd blir det i den wiren som till sist brister med haveri som följd.

De två samerna hade ingen som helst känsla för detta, dom bara vevade på. Jag bad dem stanna upp, nej då, dom bara vevade. ”FÖR HELVETE STANNA” skrek jag. Då först slutade vevandet så vi kunde läsa av de två dynamometrarna. Stokke och hans kompis började helt plötsligt tala ett annat språk, jag förstod snart att det var lapska och vem som var föremålet för deras yttrande var inte heller svårt att förstå.

 

Så småningom kom masten på plats utan missöde, hur den sedan såg ut efter ”smällen” vet jag inte då jag vid detta tillfälle hade lämnat Nausta.

 

Trots mitt utbrott vid mastresningen blev hela arbetslaget  goda vänner med de två samerna. Vid våra raster hade de alltid något att berätta och i synnerhet Stokke som hade god talang på detta område:

Vid ett tillfälle berättade han om ett tillfälligt jobb han fått, att rensa betor i Skåne.

När han steg ombord på tåget med sina väskor, han hade bl.a. ett dragspel med, där gick han in i en 1:a klasskupé och ställde upp bagaget på hyllan ovanför sittplatsen. När konduktören kom påtalade han att Stokke satt på fel ställe men jag låtsades inte förstå, sade han. Då tog konduktören helt sonika ner väskorna utan ett ord, lämnade dem till  Stokke och föste honom framför sig till rätt plats.

 

Dock var betesrensningen inget för honom. Det var alldeles för mycket folk i Skåne, tyckte han.

De båda lapparna hade gjort en egen kåta, de åt med oss men nätterna tilllbringades där.

Vid ett tillfälle var jag in och fick se hur de bodde, där var ett par britsar och några renskinn. Över eldstaden hängde en kittel, jag titttade ner i den, förstod att det var soppa men för att komma åt densamma  var man tvungen att fösa undan renhår som låg som ett glest täcke över innehållet.

Om jag blivit bjuden är det tveksamt om jag tackat ja.

 

Att Stokke verkligen varit i Skåne och att dragspelet varit med fick jag verifierat av en försäljare av rökt fisk i närheten av Jokkmokk då min fru och jag gjorde en resa med husvagn till Kvikkjokk 1979.

Vid förfrågan fick jag reda på att Stokke numera fanns på ålderdomshemmet i Jokkmokk. Vi åkte dit och träffade honom.

Jag som bara sett denna lilla krumma lappgubbe i blåställ blev nu varse en man med byxor och skjorta, runt halsen hade han en snusnäsduk men slidkniven satt fortfarande som den skulle, i livremmen.

Tyvärr så hade han glömt både mig och Nausta men minnet av denne man sitter fortfarande kvar, mannen som med sina korta ben liksom rullade fram i skogen och gav inte oss andra en chans att hänga med. Varje lördag gick han den långa vägen till Udtja för att komma tillbaks på söndagen. Det sades mig att sträckan var tre mil.

 

Jag skrev tidigare att det skulle bli intressant att få dra upp en ädelfisk för första gången. Dumt nog talade jag om detta som sedan spreds bland alla i förläggningen. Titta, nu ska Bengt ut och fiska igen o.s.v.

Trots alla goda råd kom jag hem utan fisk, hur jag än smög vid bäckkanten var det ingen som ville nappa.

 

Det där tyckte fjällpolisen som jag camperade ihop med var genant så han gav mig verkligen ett gott råd:

”Åk vägen mot Torrajaure, vid kilometerpåle ? stannar du, går tilll vänster mot älven, när du kommer dit så finns där en platt sten vid älvkanten. Ställ dig på den och kasta rakt över till andra sidan, låt flötet följa med strömmen neråt tills du ser två stenar, där står fisken och lurar, dra flugan sakta förbi och jag garanterar napp.”

När jag gjort min tur så kommer jag ner och ser hur det gått för dig.

Jag gjorde precis som han sagt, satte  på plastkula och en fluga som hette Green Arrow, kastade rakt över mot andra sidan och drog förbi de två stenarna ett stort antal gånger utan tillstymmelse till napp.

Däremot höll polisen vad han lovat, kom ner och frågade hur det gått men förstod att svar var önödigt varefter han tog fram sitt spinnspö, satte på en plastkula och en fluga som hette, ja just det, Green Arrow, kastade tre gånger över älven, lät flötet gå förbi stenarna och landade tre fina bäcköringar.

Han rensade dem, var väldigt noga med att de skulle sköljas i vattnet de fiskats i och tog med dem till vår stuga där han gned in dem med salt, plockade fram stormköket och stekte fiskarna i mycket smör.

Trots min förtret att inte lyckats fånga egen fisk var dessa tre småöringar som vi åt utan tilltugg och med bara händerna nog en av de godaste måltider jag ätit.

 Nu tillbaka till bultarna jag skulle återkomma till.

Ute i myren var ett antal fundament gjutna i markhöjd  där en tjock plastkupa skulle monteras fast med helgängade tvåtumsbult som var nedgjutna i betongen, en del av dem hade gjutits ner för långt så det inte blev muttertag varför vårt arbetslag fick i uppgift att beställa nya bultar, slipa av de som var för korta och svetsa på de nya.

Jag gjorde en skiss och lämnade den till en smed i Jokkmokk på lördagen när jag  hämtade vår post, kom överens med honom att de skulle vara färdiga lördagen efter.

 

Blev litet betänksam när jag svängde in hos smeden denna dag och fick se en hög helgängad bult ligga på gården och mycket riktigt, han hade stått och handgängat bultarna en meter långa.

Jag hade gjort en skiss men inte skrivit annat än 100 vilket betyder mm men smeden räknade tydligen allt i cm.

Vems felet var tvistade vi aldrig om. Tyckte synd om honom som stått och handgängat och betalade vad det kostade,  lastade bulten som sedan kapades i de längder som behövdes och svetsades fast.

Hur dessa plastkupor sedan tålde sprängprovet på 26 ton trotyl fick jag aldrig veta.

 

Sammanfattningsvis kan jag väl nämna att arbetet i Nausta genomsyrades av en mycket god stämning mellan alla berörda parter, det låg litet av nybyggaranda över hela gänget.

Ibland blev vi ett sällskap som tog en promenad ut från förläggningen i hopp om att kanske få se en björn som det talades om fanns i trakterna men de höll sig borta, kanske lika bra det.

 

Vid ett annat tillfälle, en söndag, gjorde vi en utflykt in i den mäktiga fjällvärlden med en av FOA:s småbussar.

Så gott som varje kväll blev det samling  i ”markan” före läggdags, ibland vanligt småprat, ibland litet gitarrsång och naturligtvis historieberättande.

 

Minns speciellt en man från FOA som var folkdansare, han hade många trevliga historier från olika turnéer, en del var sanna, en del mindre sanna som ex.vis när de var på midsommardans och dansade över 100 personer i ring, ringen blev större och större och kom närmare och närmare sjön, till sist så kunde vi inte göra annat än att fortsätta dansa ut på isen.

Ja men du sade ju att det var midsommar och då är det väl ingen is, invände någon.

Ja, det var när vi började det, svarade FOA-killen.

 

Avslutningsvis från en sörlänning: som är van att ha allt inom en km radie:

 

Tre mil till arbetsplatsen, sju mil till posten i Jokkmokk och trettio mil till systemet i Luleå, vilket öde.