Flygradio FR-7 och Markradio FMR-5
 

Den engelska och amerikanska anknytningen

 

 

Akustiska speglar för förvarning
Vänster höjd 5 m längd 70 m
Höger diameter 4-5 m

 

Hawker Hurricane

 

 

Spitfire

 

 

Chain Home
Antenner Dover

 

 

RAF Operations Room Uxbridge

 

 

 

TR-9C
(Transmitter-Receiver 9C )

 

 

 

 

 

TR1143 installerad i Lanchester

 

 

 

 

Spitfire med kvartsvågsantenn för VHF markerad

 

 

VHF-sändare T1131

VHF-mottagare R1132

 

 

 

 

SCR 522 från Bendix med anpassningsdon för RAF

 

 
Sändarröret dubbeltetroden
RCA 832

 

 

 

SCR 522 Modulärt uppbyggd Foto AEF
 

 

Flygplanantenn med jordplan för FMR-5
F21 museum

 

 

 

 

FMR-5 Installation i Lfc
15st FMR-5, 60 kanaler  FMV

 

 

Hur det hela började

Utvecklingen av det brittiska luftförsvarssystemet påbörjades möjligen med ett tal den 10 november 1932 i det engelska underhuset av den blivande premiärministern Stanley Baldwin. Han formulerade då nationens rädsla för fientliga flyganfall med orden: ”Jag tycker det vore bra om mannen på gatan insåg att det inte finns någon makt i världen som kan skydda honom att bli bombad från luften”
Han fortsatte ”vad än han får höra från andra, kommer alltid bombflygplanen igenom”
 

Detta tal initierade ett systematiskt sökande efter en ny lösning på problemet med tidig förvarning vid ett framtida bombhot, med stöd från nationens högsta ledning och med stor brådska.
De initiala tankarna och resultaten beskrivs i detta Memorandum
.
Det sedan 1918 etablerade forskningsprogrammet med ett akustiskt förvarningssystem gav inte önskat resultat och avslutades 1935.

 

Utveckling av ett luftförsvarssystem i Storbritannien

I september 1935 hade en plan utarbetats och arbetet påbörjats med att utveckla ett luftförsvarssystem baserat på den senast kända tekniken, RDF (Radio Detection Finding senare Radar (RAdio Detection And Ranging).

Minst lika viktigt var, att det brittiska flygvapnet tidigt påbörjade utvecklingen av metodik och systemstruktur för att ta tillvara den aktuella informationen från radarstationerna.
Detta hade sin bakgrund från första världskrigets erfarenheter av samordning av Londons luftförsvar. Då, i september 1918 var rapporter från alla delar av detta luftförsvar, via direkta telefonlinjer, knutna till 25 filterstationer. Dessa sammanställde och vidarebefordrade informationen till det centrala kontrollrummet i London, där den sammanvägda informationen visades på en stor karta.
Med hänsyn till de ökade flyghastigheter och flyghöjder var det än viktigare att radarinformationen snabbt samordnades med andra informationskällor och presenteras på ett sätt, som gjorde det möjligt att få underlag för snabba beslut.

Detta brittiska luftförsvarssystem var baserat på följande:

  • En radarkedja (Chain Home) som i juli 1939 var operativ med 20 radarstationer mellan Portsmouth och Scapa Flow. Utbyggnaden fortgick, totalt byggdes 57 anläggningar.

  • Chain Home Low infördes successivt för att förbättra låghöjdstäckning i luftförsvarssystemet.

  • Informationen från ett antal radarstationer kompletterad med visuella rapporter mm sammanställdes i så kallade filterrum.

  • Radarkedjan parad med snabb informationsinsamling skulle ge en översikt och tillräcklig förvarningstid för att ledningen skulle kunna optimalt disponera tillgängliga resurser. Varna civilbefolkning med mera.

  • Man antog att anfall skulle ske med stora bombförband med eller utan skydd av eskorterande jaktflyg.

  • Försvaret var baserat på koncentrerade insatser av jaktflyg (Spitfire och Hurricane) för att bryta upp formeringarna

  • Genom radarkedjans räckvidd ca 200 km för förband på 3000 m höjd, kunde anfallande förband tidigt lokaliseras och dess kurs fastställas. Detta möjliggjorde att jaktförband från viloläge, kunde inta fördelaktigt utgångsläge för anfall.

För första gången hade organisationen på marken större kännedom om fiendens läge och kurs än piloterna. Patrullflygningarnas tid var förbi.

Istället infann sig ett nytt problem. Hur skulle man kunna styra dessa jaktförband från marken via radio på stora avstånd?

 

Radioutvecklingen i Storbritannien

Redan 1932 inledde man i Storbrittanien försök med styrning av flygförband från marken via KV-radio. Flygradiostationen TR9 (Transmitter Receiver 9) med 4 förinställda kanaler med frekvensområdet 4,3 - 6,0 MHz användes. Problemet med frekvensdrift från temperatur och vibrationer löstes 1937 med kristallstyrning och TR9C såg dagens ljus.
Under 1932-33 monterades TR9 i flygplan och räckvidder på 55 km rapporterades mellan mark - flygplan och mellan flygplan 8 km


Problemet med kortvågskommunikation var flygplanens antennlängd relativt den aktuella våglängden. Antennlängderna var för jaktflygplan under 1/10 av våglängden. Vad som krävdes var en kvartsvågsantenn som var aerodynamiskt acceptabel. Vid 100 MHz är en kvartsvågsantenn 75 cm - en rimlig storlek på jaktflygplan.


1937 bestämdes kommunikationsbehovet mellan mark och flygplan på 1500 m höjd, till 160 km.
Detta var ouppnåeligt med dåvarande KV-materiel. Under tiden, övervanns problemet genom att använda mobila relästationer, placerade 50-60 km närmare operationsområdet.

Den uppenbara lösningen på räckviddsproblemet var att gå över till högre frekvenser inom VHF-området.
Redan tidigt 1930-tal inleddes experiment med frekvenser över 30MHz.
Problemet var tillgängliga elektronrör lämpade för högre frekvenser och speciellt sändarrör som kunde ge tillräcklig uteffekt på ett antal Watt. Ett stort genombrott gjordes 1934 i USA med RCA:s introduktion av Acornröret, det första elektronröret helt i glas och med HF mässiga anslutningar. Detta följdes av flera brittiska elektronrör, lämpade för högre frekvenser

Resultatet blev brittiska flygvapnets och sannolikt världens första industriellt tillverkade flygburna VHF-radio TR1133 avsedd för frekvensområdet över 100 MHz.
TR1133 hade fyra kristallstyrda frekvenser inom frekvensområdet 100-120 MHz. Detta gav möjlighet att placera en effektiv kvartsvågsantenn på flygkroppen.

Resultatet överträffade alla förväntningar. Vid utprovningarna den 30 oktober 1939, med sex Spitfires rapporterades en räckvidd mark - flygplan vid 6000 m höjd på hela 220 km och mellan flygplan på 160 km
Beslutet att övergå till VHF-området fattas inom några dagar.
Marksändare T1131, markmottagare R1132 parad med TR1133 skulle bli RAF:s blivande kommunikationssystem.

Piloterna var hänförda med räckvidden och det störningsfria och tydliga ljudet. TR tolkades av piloterna som Telephone Radio - ljudkvalitet som en telefonförbindelse.
Någon pilot dristade sig att säga, ”Chain Home i all ära, ”men det var med VHF radion vi räddade Storbritannien

TR1133 följdes av en mer kompakt konstruktion TR1143 som skulle bli den tongivande flygburna VHF-utrustningen under andra världskriget. Frekvensområdet var 100-124 MHz och uteffekten ca 10W.
 

RAF vaktade noga över sina resultat med VHF-förbindelser över 100 MHz. Under insatsen över Dunkirk i Frankrike 24 juni till 4 juli 1940 tilläts inga VHF-försedda flygplan över franskt luftrum. Inför risken att TF1133/43 kunde falla i tyska händer återinstallerades TR9C i alla berörda flygplan.
 

Utvecklingsläget i USA

Inom armens flygkår och marinflyget framkom under 1934 ett koncept med en modulärt uppbyggt radiosystem. Vid denna tidpunkt var VHF-området på experimentstadiet, varför systemet kom att täcka 0,5 – 9,1 MHz. Efter många år av utprovning och modifieringar beställdes utrustningar 1940 till Armén SCR-274 och till Marinen RAT, RAT-1 etcetera.

Detta modulsystem med mottagare och sändare tillverkades i över 1,45 miljoner enheter fram till 1945.
Senare under 1944, mycket försenade, levererades moduler för frekvenser över 100 MHz.
Mera information 

 

Utvecklingsläget i Tyskland

De tyska jaktflygplanen var 1940 utrustade med flygradio FuG 7 med frekvensområdet 2,5 – 7,5 MHz

Senare kom VHF-stationen FuG 16 för 38,5 - 42,3 MHz
Bombflygplanen var initialt utrustade med FuG 03 med frekvensområdet 1250 – 1400 kHz. Ersatt av FuG10 

 

Läs mer: Flygradioutvecklingen i tyska flygvapnet
 

Andra världskriget, USA kommer in i bilden

Andra världskrigets händelser under 1940 ingriper nu i utvecklingen. Storbritannien står ensamt mot Nazityskland i Europa.
USA håller sig medvetet utanför kriget men stöder Storbritannien under hand redan före det officiella Lend Lease programmet i november 1941.
Winston Churchill 1940: ”Vårt öde nu beror på seger i luften (som stöds av) amerikansk produktion som bara börjat flöda...
 

Tillgången av VHF-radio var kritiskt för det engelska luftförsvaret. Enbart för att täcka ersättning av förlorade jaktflygplan från det tyska anfallets inledning den 10 juli till 31 oktober krävdes 915 VHF-stationer.
Den 14 november bombades Coventry i en massiv raid av 515 bombflygplan. Staden var en viktig industriort, vital för det brittiska försvaret. Bland de fabriker som skadades svårt var de som var engagerade i produktionen av TF1143


Projekt King George SCR 522

Under hand kontaktades Bendix Corp. i USA av britterna för att undersöka möjligheterna för tillverkning i USA.
Projektet fick inom Bendix kodnamnet King George och under 1941 på bara 7 månader anpassades den brittiska TR1143 för massproduktion med amerikanska komponenter.


Lägligt fanns vid denna tidpunkt ett lämpligt sändarrör från RCA, dubbeltetroden 832, färdig för massproduktion.

Denna amerikanska version av TF1143 fick beteckningen SCR 522 (SCR - Signal Corps Radio). Frekvensområdet utökades till 156 MHz, troligen en anpassning till gällande USAAF planer
.
Produktionen av SCR 522 nådde under 1942 5000 till 6000 enheter per månad.
Denna produktionsvolym var otillräcklig och Bendix fick under april 1943 order att överföra kunskap till
Zenith Radio och Colonial Radio för parallell produktion.
Det ökade behovet berodde på att amerikanska bombflygplan började stationeras i Storbritannien. Ur samordningssynpunkt var det nödvändigt att USAAF gick över till VHF och att alla flygplan försågs med SCR 522.
 

SCR 522 levererades till Storbritannien med speciella övergångskontakter för att bli fullt utbytbar med TR1143. Den engelska beteckningen för SCR 522 blev TR5043.

För individuell ledning av nattjaktflygplan var SCR 522 med 4 kanaler en väsentlig begränsning. Flera kanaler krävdes varför 8-kanalig utrustning TR 1430 senare togs fram, vidare dubblerades installationerna i vissa flygplan för att uppnå flera kanaler.
 

Svenska flygvapnet

De första kontakterna med de allierades framsteg inom VHF-området fick Flygvapnet genom nödlandade allierade flygplan under åren 1943-1945. Installerade VHF-radio var alla avsedda för frekvenser över 100 MHz. VHF-begreppet inom Flygvapnet kom därför fortsättningsvis att avse frekvenser över 100 MHz.
Armen och Marinen har däremot en mängd utrustningar som arbetar inom det låga VHF-området, 30 till 80 MHz

Introduktionen av VHF-radio i Flygvapnet skedde med stor brådska i samband med de snabba leveranserna av 50 J26 Mustang under april månad 1945.
Dessa jaktplan var utrustade med SCR 522.
Eftersom markradioutrustning på VHF-området helt saknades inom Flygvapnet vid denna tidpunkt, fick detta lösas i all hast, genom improvisationer vid de berörda flygflottiljerna. Dessa improvisationer utgjordes av ”lån” av VHF-utrustning från nödlandade flygplan som lokalt anpassades för markändamål.


Efter andra världskriget köptes ett stort antal SCR 522 som surplus till det svenska försvaret. Flygvapnets andel anges antalet 1400.
Dessa installerades i många flygplanstyper med beteckningen FR-7 och som markutrustning med beteckningen FMR-5 och FMRP-5 och var under många år den dominerande VHF-radion inom flygvapnet


Skrivet av Stig Hertze

 

Källor:

 Länkar:

Senast uppdaterad 2015-07-31.